Den motvillige partiledaren

ledare Löfven har stått för stabilitet och pragmatism i en svår politisk tid. En ny partiledare måste kombinera politiska visioner med partiets patenterade pragmatism. 

Stefan Löfvens avgång som statsminister och partiledare kommer som en överraskning. Och ändå inte.
De flesta hade nog tänkt att han skulle lämna efter nästa val, oberoende av utgången i september nästa år. Då skulle han ha suttit som partiledare i drygt tio år och statsminister i två hela mandatperioder.
Men Socialdemokraterna har svajat i opinionen på senare tid, och många har nog övervägt om det trots allt skulle innebära en fördel för det stora partiet att gå till val med en ny ledare.
Löfven tog över ordförandeskapet efter en extremt turbulent period i socialdemokratins historia. Efter Håkan Juholt fanns det ingen av de yngre krafterna i partiet som kunde samla ett stöd starkt nog för att vinna majoritet. De så kallade höger- och vänsterfalangerna (om man nu kan använda de termerna) stred för sina respektive kandidater.

Nu börjar en ny match för Socialdemokraterna.

Löfven övertalades efter dagar av överläggningar på partihögkvarteret på Sveavägen 68. Under hela sin tid som partiledare och statsminister har han stått för stabilitet och pragmatism.
Han tog uppdraget med viss motvilja. Ändå är det svårt att se någon företrädare som kunnat hantera både de interna konflikterna och det mycket svåra parlamentariska läget med samma lugn och sans – och framgång – som Lövfen.
Han har lyckats med det omöjliga, att hålla Socialdemokraterna kvar i regeringsställning trots att partiet tappat i väljarstöd och ställts inför en riksdag som egentligen haft en kraftig högermajoritet.
Kritikerna har hävdat att det varit för maktens skull. Makten i sig själv. Men vad ska ett politiskt parti göra, när väljarnas dom över partierna och deras respektive positioner gjort att läget varit extremt oförutsägbart?
De facto har det också gett Socialdemokraterna möjlighet att driva sin politik framåt, bland annat genom välfärdssatsningar och familjeveckan.
Löfven har också ställts inför svåra utmaningar. Att regera med stöd av riksdagens mest nyliberala parti, Centern, har varit en prövning. Svårast utan tvekan frågan om LAS, där Löfven lyckades rädda den svenska modellens grunddrag – att förhandla förändringar med parterna – och samtidigt gå Centern till mötes.
En balansakt på slak lina.

Och så pandemin, förstås.
Kanske den svåraste utmaning som i modern tid mött en svensk regering. Det har varit en exceptionell tid. Regeringen har fått vidta åtgärder som de flesta inte ens i fantasin föreställt sig som tänkbara. Enorma satsningar för att hålla ekonomin under armarna. Katastrofläge i vården. Inskränkningar i våra demokratiska friheter och vår personliga rörlighet.
Det finns säkert skäl att kritisera regeringen Löfven på en rad punkter under den här tiden. Men tror någon egentligen på fullt allvar att någon av de andra partiledarna hade klarat av att hantera det bättre?

Nu ska en ny partiledare utses. Internt i partiet talas det om att kongressen i november kommer att bli startpunkten för en satsning på välfärd och jämlikhet.
Det interna trycket från till exempel Reformisterna har nog spelat en viss roll för detta. Men det finns också en stark känsla i hela partiet, att det i längden inte fungerar att låta andra partier framstå som att det är de som har de roliga idéerna, och att Socialdemokraternas roll är att ta ansvar och förhandla fram kompromisser.
Det saknas inte idéer i ”det stora partiet”, men det parlamentariska läget har fått partiet att framstå på det viset.
En ny partiledare måste klara av att förkroppsliga den politik kongressen läggar fram, och samtidigt hålla fast vid partiets, och Löfvens, paradgren – regeringsduglighet och kompromissvilja.
Även det blir en balansakt.
Löfven har gått sina ronder, och vunnit de flesta.
Nu börjar en ny match för Socialdemokraterna.