Den nya bistra integrationsverkligheten

Tillfälliga tillstånd hotar regeringens ambitiösa integrationspolitik.

Den 24 november 2015 ändrades förutsättningarna för nyanländas integration i Sverige.

Radikalt.

Sedan 1980-talet har regeln varit att människor som beviljas skydd i Sverige får permanenta uppehållstillstånd.

Den 24 november deklarerade regeringen att man vill skapa ”andrum” i svenskt flyktingmottagande genom att från och med nu enbart bevilja tillfälliga uppehållstillstånd.

Människor som får skydd enligt FN:s flyktingkonvention (ungefär en tredjedel av dem som beviljades skydd 2014) kommer att beviljas uppehållstillstånd i tre år. Resten, de ”alternativt skyddsbehövande”, får uppehållstillstånd som gäller i bara tolv månader.

Enbart kvotflyktingar (knappt två tusen personer 2015) får permanent uppehållstillstånd.

Den kanske allvarligaste konsekvensen är att tillfälliga uppehållstillstånd inte ger rätt till familjeåterförening. Därmed stängs en av de viktigaste lagliga vägarna för skyddsökande till Sverige. Nu måste barnen tas med i gummibåtarna över Medelhavet.

Det enda sättet att omvandla ett tillfälligt, tidsbegränsat tillstånd till ett permanent uppehållstillstånd är att ”uppvisa en taxerad inkomst på en nivå som det går att försörja sig på”. Krav på att ha en inkomst ”som det går att försörja sig på” gäller sedan tidigare för arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU.

Migrationsverket har definierat detta som 13 000 kr i månaden, vilket i de flesta kommuner motsvarar gränsen för att få försörjningsstöd.

Den stora skillnaden är att arbetsgivare som anställer arbetskraftsinvandrare också måste erbjuda schyssta villkor, det som gäller är att ”lönen, försäkringsskyddet och övriga anställningsvillkor inte är sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen” som det står i Utlänningslagen 6 Kap 2 §.

Inga sådana begränsningar gäller för nyanlända flyktingar.

Nyanlända som skiljts från sin familj under flykten ställs alltså inför valet att betala smugglare eller fixa ett jobb. Att i det här läget tro att nyanlända kommer att våga prioritera att lära sig svenska, komplettera sin utbildning eller söka praktik inom sitt yrke är, tja, naivt. I stället kommer prio ett att vara att skaffa ett jobb, och vilket jobb som helst.

Detta är den nya, bistra integrationsverkligheten. Nu krävs det att alla dem som möter nyanlända anpassar sig.

Fackförbunden måste vara beredda att stå på tå för att kunna försvara mycket utsatta nyanlända på arbetsmarknaden. Arbetsmiljöverket måste få resurser och inspektörer som når ut på arbetsplatserna med sämst villkor.

Arbetsförmedlingens etableringshandläggare måste få direktiv om vad som gäller för dem som har tidsbegränsade uppehållstillstånd. Får nyanlända påbörja en utbildning eller praktik som pågår längre än uppehållstillståndets giltighet?

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson måste förhandla om undantag med migrationsministern. Till exempel borde det bli möjligt för personer som antas till kvalificerade utbildningar eller som ingår i regeringens smarta snabbspår att få permanenta uppehållstillstånd.

Annars riskerar platserna på regeringens ambitiösa integrationsprogram snart att gapa tomma. Samtidigt som restaurangköken fylls av högskoleutbildade diskare.