ledare Länge fanns en högljudd nyliberal fåra inom borgerligheten som försvarade en fri rörlighet över gränserna. Men många av dessa har numera inordnat sig i ledet och sluter upp bakom Ulf Kristersson.
Den 8 juli denna sommar dök ett intressant tweet upp skrivet av Fredrik Segerfeldt, näringspolitisk expert på arbetsgivarorganisationen Almega och med ett förflutet på Svenskt Näringsliv, tankesmedjorna Timbro och Den nya Välfärden samt kommunikationsbyrån Kreab. Segerfelt skrev:
En gång i tiden drev vi Migro, för friare invandring. Många, kanske de flesta, av dem som engagerade sig var moderater. Detta var mindre än tio år sedan.
Som Segerfeldt konstaterar har positionerna inom den politiska högern snabbt förskjutits. Migro var en stiftelse som bildades den 6 augusti 2012 för att främja fri invandring. Stiftelsen bestod av nyliberalt sinnade personer och om Segerfeldt påpekar sympatiserade många med Moderaterna.
Spåren efter Migro håller på att sopas igen.
En av Migros rapporter kom den 20 november 2015, skriven av Segerfeldt och Maria Eriksson, tidigare ledarskribent i SvD och styrelseledamot för Högerpressens Förening. Rapporten hade titeln Håller Sverige på att gå sönder?.
Budskapet var att jämförande internationell statistik visade att Sverige fungerar väl och att det var populistiskt att hävda att invandringen hotade att försämra vårt land.
Den summerande slutsatsen i rapporten löd:
Sverige av i dag är ett av den mänskliga historiens mest framgångsrika samhällen. Trots /…/ en relativt omfattande invandring. Det är inte alls säkert, tydligt eller klart att Sverige inte klarar av invandring i den nuvarande omfattningen.
Intressant nog släpptes denna rapport samtidigt som mängder med människor flydde från Syrien till länder i Europa. Det året tog Sverige emot 163 000 asylsökande, vilket kan jämföras med drygt 12 000 förra året.
Flera inlägg kom i samma veva. En annan av Migros förgrundsgestalter, Johan Norberg, skrev en krönika i Metro den 25 november 2015 där han anklagar svenska politiker för att hellre skydda välfärdsstaten än att rädda människoliv.
Linjen var tydligt: fri rörlighet mellan länder var av godo, men krävde att välfärden skars ner.
Från vänster kom olika slag av invändningar. I Aftonbladet ifrågasatte Katrine Kielos (idag Marçal) den påstådda motsättningen mellan en human men reglerad flyktingpolitik och en inkluderande välfärdsstat. Hon menade att en stark välfärd var en förutsättning för en framgångsrik integration, något som i sin tur är en grund för en fungerande migrationspolitik.
Det är förbluffande att denna debatt utspelade sig för bara sex år sedan. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna. Hela det politiska fältet har förflyttats i riktning mot en mer stram migrationspolitik, men den största förskjutningen har skett inom Moderaterna och KD.
Moderaterna ifrågasätter till och med Sveriges internationella åtaganden, så till vida det inte gäller försvarets afghanska tolkar, och vill exempelvis drastiskt minska antalet kvotflyktingar. Moderaterna och KD (och nu även L) vill dessutom bilda regering med stöd av SD, ett parti som kräver nettominus i migrationen. Det innebär att fler ska utvandra än invandra (och de som ska utvandra bör enligt SD vara tidigare invandrare).
Många i den tidigare kretsen kring Migro är idag tysta. Få protesterar högljutt mot den nya moderata politiken. Spåren efter Migro håller också på att sopas igen. Trots att verksamheten hade upphört fanns Migros webbsida (migro.se) länge kvar, men bara några dagar efter Segerfeldts tweet stängdes den ner.
Samtidigt är det uppenbart att en del av de tidigare Migroaktivisterna är missnöjda. En outtalad antydan i den riktningen finns i Segerfeldts tweet. Men han står inte på barrikaderna och kritiserar Kristersson. Den stora huvudfienden var då som nu socialdemokratin och nu ser slagfältet annorlunda ut. Då är det lätt att förbli tyst.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
