Finanspolitik Överskottsmål och låga statsskulder är nyliberala idéer som bitit sig fast i det svenska samhället, vilket har bidragit till nedskärningar och privatiseringar. Det är nu hög tid att vi överger den nyliberala finanspolitiken, skriver Ellen Helker-Nygren forskningsassistent i ekologisk politisk ekonomi vid University of Ottawa i Kanada.
Vi lever i en turbulent tid. Mycket behöver göras för att motverka förödande klimatförändringar, stärka den sociala och ekonomiska tryggheten efter årtionden av nedskärningar och privatiseringar, samt hejda inflationen.
Dessa omfattande problem kan inte tacklas utan stora statliga investeringar. Men sedan nyliberalismens intåg på 80- och 90-talet, så har budgetdisciplin och åtstramningar varit den finanspolitiska doktrinen. Ett av målen i Sveriges finanspolitiska ramverk är att staten bör ha ett ”budgetöverskott” över varje konjunkturcykel—alltså att spendera mindre än skatteintäkterna och kontinuerligt betala av statsskulden.
Dagens finanspolitiska diskussioner bör istället handla om hur staten, genom sin särställning, kan mobilisera resurser för att påskynda den gröna omställningen, stärka välfärden och hantera inflationen.
Överskottsmålet är i enlighet med den idag dominanta ekonomiska idéskolan, neoklassisk teori. Enligt denna teori är staten ekonomiskt begränsad och behöver ta in skatteintäkter för att kunna spendera. Staten kan gå in i ett budgetunderskott och ”låna” pengar av den privata sektorn genom att ge ut statsobligationer, men detta anses ohållbart över tid.
Detta är ett starkt narrativ eftersom det är så vi privata hushåll måste förhålla oss till pengar. Att ha en buffert ifall det blir hårdare tider är också djupt inrotat i oss. Ett statligt överskottsmål kan därför lätt uppfattas som ekonomiskt ”sunt förnuft.”
Problemet är att detta narrativ är vilseledande—speciellt i en tid som kräver stora investeringar. Enligt ”modern monetär teori” (MMT) innehar stater som kontrollerar sin egen valuta en finansiell särställning som inte går att likställa med privata individer. Statens begränsningar är inte finansiella, utan reella—alltså de samlade produktiva resurserna tillgängliga i samhället, t.ex. mängden arbetskraft, råvaror och teknologi (Kelton, 2020). Om de reella gränserna överskrids kan växlingskurser och inflation påverkas, men detta kan undvikas genom strategiska investeringar där resursutrymme redan finns, eller genom att omfördela existerande resurser efter samhällets behov.
Eftersom Sverige följt överskottsmålet sedan 90-talet är den offentliga bruttoskulden historiskt låg—en av de lägsta i världen. Finansministrarna må klappa sig på axeln jämte denna statistik, men vi bör vara medvetna om vad dessa beslut leder till i praktiken: nedskärningar i välfärden, ökade vårdköer, växande ekonomiska klyftor och sämre arbetsmiljö. Att år på år ”spara i ladorna” innebär att lägga grunden för en nedmontering av välfärden—precis vad som sker i dagens Sverige. Detta är inget att fira.
Dagens finanspolitiska diskussioner bör istället handla om hur staten, genom sin särställning, kan mobilisera resurser för att påskynda den gröna omställningen, stärka välfärden och hantera inflationen. Exempelvis skulle staten kunna göra kollektivtrafiken gratis, ge ökat stöd till svenska ekologiska jordbruk, samt säkerställa rimliga arbetsförhållanden och löner inom vård, omsorg och skola så att fler söker sig till dessa försummade men livsviktiga yrken. Dessa åtgärder skulle förmodligen driva ned koldioxidutsläppen, samt öka resiliensen i samhället och ekonomin jämte inflationen och klimatförändringarna.
I en tid då vi måste hushålla med samhällets resurser blir det även extra tydligt att vi inte har råd med överklassens konsumtion och produktionsbeslut. Extrem rikedom är kopplat till en enorm resursanvändning och utsläpp, vilket motiverar återinförande av en rad skatter. Inte för att staten behöver skatterna för att kunna spendera, men för att ojämlikhet och extrem rikedom är skadligt för samhälle och miljö. Beskattning av höga inkomster och förmögenhet kan öppna upp resursutrymme för åtgärder som faktiskt möter reella behov.
Överskottsmål och låga statsskulder är nyliberala idéer som bitit sig fast i det svenska samhället, vilket har bidragit till nedskärningar och privatiseringar som nu hotar vårt gemensamma välstånd. Det är hög tid att vi frigör oss från dessa destruktiva idéer och fokuserar på att möta behov inom de planetära gränserna. Oppositionen bör bygga på dessa spår i kampen för ett grönare och rättvisare samhälle. Vi har inte råd med alternativet.
Ellen Helker-Nygren, forskningsassistent i ekologisk politisk ekonomi University of Ottawa i Kanada.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
