Den onda, den goda och den fula populismen

ledare Självklart finns det en konstruktiv populism. Men den måste bottna i en tanke och en analys. Gå att omvandla till ett pragmatiskt och genomförbart program. Allt annat är destruktivt.

Säga vad man vill om Donald Trump, men han har i alla fall en osviklig förmåga att få oss att prata om det han vill.
Många har varit inne på det i analyserna av Grönlandsutspelet. Kanske gjorde han det för att vi skulle sluta prata om andra saker. Som den sviktande amerikanska ekonomin. Eller USA:s behandling av migranter från andra sidan den mexikanska gränsen.
I valrörelsen 2016 var just den förmågan nyckeln till Trumps framgångar.
I Sverige var vi säkra på att Hillary Clinton skulle vinna. Men vi liksom USA:s väljare pratade nästan uteslutande om Trump. Hans utspel, angrepp, lögner och halvsanningar. Även om vi inte köpte hans politik köpte vi hans dagordning. Med hull och hår.
Hur kunde vi inbilla oss att det inte spelade någon roll?

Graden av personangrepp är ett bra mått på hur destruktiv, eller hur låg, populismen är.

Ytterst är just detta populismens starkaste kort. Den har förmågan att spetsa till en politisk frågeställning på ett sätt som får oss alla att stanna upp och ta ställning. För eller emot. Den sätter dagordningen.
Så fungerade även arbetarrörelsen förr i tiden. Agitatorer som Kata Dahlström och Texas Ljungberg samlade stora massor till tal där de tillämpade exakt den modellen för att bilda opinion. Överklassen, prästerna och det auktoritära systemet stod i centrum för kritiken.
Nyligen gjorde Stefan Löfven något liknande när han hävdade att det är narkotikabruket i överklassens Danderyd som driver på handeln och göder kriminella nätverk.
”Löfven försöker göra som Trump!” ropade borgerliga opinionsbildare förskräckt.
Men gjorde han det?
Är det verkligen, som bland andra Svenska Dagbladets krönikör Olof Ehrencrona hävdade, ingen skillnad på det Löfven sade om knarkandet i Danderyd och det Trump säger om migranter från Mexico? Eller det moderaternas Hanif Bali säger om ensamkommande flyktingbarn?
Jo. Skillnaden är enorm, och speglar på flera sätt skillnaden mellan konstruktiv och destruktiv populism.

Konstruktiv populism har en grund i verkliga förhållanden. Att säga att människor som köper knark i Danderyd göder kriminella nätverk i förorten är inte konstigare än att säga att vi som köper kläder i västvärlden bär en del av ansvaret för villkoren för textilarbetarna i Bangladesh.
Det är inte roligt att höra. Men det är sant.
Destruktiv populism göder fördomar och sprider fake news. Eller också vinklar den sanningen så hårt att det inte längre går att skilja myt från verklighet.
Konstruktiv populism pekar ut system, inte individer. Detta är den svårast punkten, men också den viktigaste. Populismen behöver ofta en uttalad fiende, en ”liberal elit” eller ”tiggarna”. Många tar sedan steget från grupp till person.
Om Löfvens utspel skulle leda till hat mot individer vore det förödande. Ingen ska behöva dömas individuellt eller utsättas för hot eller hat för att ett system som de kanske de facto inte ens är en del av inte fungerar. Men för populister som Trump eller Bali är den sortens hets mot utsatta grupper eller individer regel, inte misstag. Det är en del av själva kärnan i deras retorik.
I presidentvalrörelsen 2016 sade Michelle Obama sitt klassiska “when they go low, we go high”. Graden av personangrepp är ett bra mått på hur destruktiv, eller hur låg, populismen är.

Av en konstruktiv populism måste man även kräva att den går att ta vidare. Behovet att spetsa till för att sätta dagordningen visar inte all politik går att driva som ett akademiskt seminarium. Det senare har alltid varit Miljöpartiets dilemma, och folk har slutat lyssna vid ordet “paradigmskifte”.
Men populism blir destruktiv om den inte också går att omvandla till ett samtal på ett akademiskt seminarium. Den måste bottna i en tanke och en analys. Den måste gå att omvandla till ett pragmatiskt och genomförbart program.
Det är raka motsatsen till Donald Trumps retorik och utspel. Konflikten kring Grönland till exempel. Den hamnar så utanför boxen att det enda akademiska samtal den skulle kunna leda till handlar om megalomani.
Kanske är det med populismen som med den gamla spaghetti-westernfilmen – det går att skilja på den onda, den goda och den fula.
Ändå är det Grönland vi pratar om. Det visar – om inte annat – populismens kraft.