Mellanöstern Det som nu sker i Mellanöstern riskerar att eskalera till en fullskalig konflikt. En sådan konflikt skulle kunna dra in ett stort antal länder inte bara i Mellanöstern utan över hela världen. Det är en oerhört farlig utveckling.
Det går inte att missförstå generalsekreterare António Guterres budskap till FNs säkerhetsråd: det dags att kliva tillbaka från avgrundens brant, nu måste alla inbladade visa maximal återhållsamhet.
Israels folkrättsvidriga attack som krävde flera dödsoffer på det iranska konsulatet i Damaskus den 1 april rättfärdigar inte Irans attack med drönare och missiler mot Israel. När detta skrivs har Israel varken bekräftat eller förnekat att landet ligger bakom den attack som verkar ha skett mot en militär anläggning i iranska Isfahan på fredagen.
I vilket fall kan Netanyahus regering fortfarande visa prov på den återhållsamhet som FN:s generalsekreterare efterlyser. Israel kan avstå från att ge ytterligare näring åt en potentiellt helt förödande spiral av hämndaktioner, och undvika en upptrappning.
Det måste också vara det internationella samfundets budskap till Israel.
Båda dessa principer gäller: det är enligt internationell rätt förbjudet att angripa ambassader och konsulat, och FN-stadgan förbjuder användning av våld mot staters territoriella integritet.
Dessutom stadgar folkrätten att inget land har rätt att hämnas med våld. Tvärtom: alla länder har en skyldighet att bidra till att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Det är särskilt viktigt att detta budskap framförs av dem som kallar sig Israels vänner.
I Sverige är det Liberalerna som, i skarp konkurrens med IDF-romantikerna i KD, vill framställa sig som Israels bästa bundsförvanter. Sedan Per Ahlmark jublade över Israels ockupation av stora landområden i samband med det så kallade sexdagarskriget (strax efter att han avgått som Folkpartiets partiledare firade han personligen genom att plantera träd på ockuperad mark) har Liberalernas mellanösternpolitik kunnat sammanfattas som ”Israels sak är vår”.
Det tog inte heller lång tid efter att den första iranska drönaren skjutits ner ovanför Israel förrän Liberalernas utrikespolitiske talesperson Joar Forssell förbehållslöst deklarerade ”Irans attack på Israel är också en attack på oss. Israels sak är vår.” Ett liknande budskap kom från utbildningsminister Fredrik Malm: ”Israel måste göra vad Israel måste göra. När Irans ayatollor attackerar måste vi stå bakom Israel.”
Oavsett vad man anser om Folkpartiets och Liberalernas historiska inställning till Israel är det tydligt att de måste uppdatera sin inställning nu. Israel leds i dag av en regering som tar stöd av högerextrema krafter och våldsamma bosättare (som i veckan ännu en gång fördömdes och belades med ytterligare sanktioner av Europeiska rådet). Netanyahus regeringen driver en politik som det borde vara omöjlig att stödja för någon som kallar sig liberal. I sin respons på Hamas oförsvarliga attacker den 7 oktober gör sig Israel gång på gång skyldig till krigsbrott, genom oproportionerligt våld mot civila – över 30 000 dödade – och attacker mot FNs personal, sjukhus och skolor, och den internationella domstolen i Haag har slagit fast att Israel riskerar att göra sig skyldig till folkmord om landet inte agerar för att släppa in mat och andra livsnödvändigheter till den svältande befolkningen i Gaza. Att trots detta ge ett närmast villkorslöst stöd för Israels krig i Gaza riskerar att underminera hela den regelbaserade världsordningen.
Sveriges sak är folkrätten. Vi är som ett litet land beroende av att internationell rätt respekteras.
Liberalerna måste besinna sig, och kliva tillbaka från avgrundens brant.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
