Den sämsta av två världar

Har unga SD-väljare blivit mer ”borgerliga” i sina värderingar? Kanske, men det speglar ändå ett seismiskt skifte till höger i politiken.

Satte Ulf Kristersson morgonkaffet i vrångstrupen onsdagen den 29 november, där i Sagerska palatset? Om han nu läste Dagens Nyheter, som berättade att Moderaterna för närvarande ligger fem procentenheter efter Sverigedemokraterna.

Att det går dåligt för Moderaterna och bra för Sverigedemokraterna var i och för sig inte någon nyhet. En hel del pekar för tillfället mot ett fundamentalt och strukturellt skifte i borgerligheten och därmed i svensk politik. Moderaterna var det andra största partiet i drygt 40 år. Men förlorade andraplatsen till Sverigedemokraterna i förra valet. Och nu ökar alltså gapet. Samtidigt som de tre andra partierna som ingick i Alliansen ligger fast förankrade vid fyraprocentsspärren.

Markus Uvell förutspår att detta kan komma att ”rita om den svenska politiska kartan” 

Moderaterna kan hävda att det är nästan tre år till nästa val. Vilket måste betraktas som en ocean av tid. En vecka är en lång tid i politiken, framhöll redan Harold Wilson, brittisk premiärminister på The Beatles tid.

Men utgångsläget kunde onekligen vara bättre, ur Moderaternas perspektiv.

Just nu skördar många av de högerradikala partierna i Europa stora framgångar i opinionen (som i Tyskland) och i vissa val (som i Nederländerna). Det ställer många länder, inte minst i Europa, inför stora och svåra avvägningar. Det gäller inte minst för de etablerade borgerliga partier (som tidigare befann sig till höger om mitten) som inlett ett samarbete med högerradikala partier (och nu hamnar till höger om den gamla högern).

Borgerlighetens närmande till Sverigedemokraterna här i Sverige var ett lappkast av stora mått. Tidigare var ju de gamla Allianspartierna entydiga i sitt fördömande av det främlingsfientliga parti Jimmie Åkesson ledde. Ja, alla partier stämde in i en unison kör av avståndstagande och uteslutande. Borgerligheten framhöll gärna också att Sverigedemokraterna egentligen inte var ett högerparti eller ett borgerligt parti överhuvudtaget eftersom det i välfärdsfrågor, i synen på sådant som a-kassan och sjukersättningen, stod nära Socialdemokraterna. De var helt enkelt inte tillräckligt liberala, varken i bejakandet av marknaden eller när det kom till försvaret av rättsstaten och individernas rättigheter.

Ja, det antydes att det sverigedemokratiska rent av var en variant på det socialdemokratiska. Borgerligheten hade alltså två invändningar mot det växande partiet på högerkanten, dels att det var främlingsfientligt och dels att det i grund och botten var ”sossigt”. (Samtidigt som SD för egen del alltid utmålat socialdemokratin som sin politiska huvudfiende.) När väl samarbetet med Sverigedemokraterna var ett faktum kunde man höra att ”snart kommer SD och S” sluta fred. Som ett slags urskuldande, varför skulle inte vi då ändå kunna bjuda upp Jimmie Åkesson till dans?

I en artikel på DN-debatt är Markus Uvell hoppfull om de unga som röstar på Sverigedemokraterna. Han har själv en moderat bakgrund. Var en period VD för Timbro. Senare som VD för PR-byrån Kreab inledde han tidigt samtal med ledande Sverigedemokrater, en del av dem genomfördes på krogen. För detta varnades han av Kreabs ägare, Peje Emilsson. Men när samtalen fortsatte fick han sparken. Numera är han en av delägarna i PR-byrån Nordic Public Affairs.

Nu har han gjort en opinionsmätning som visat att unga SD-väljare är mer borgerligt sinnade än de äldre i synen på skatter, ”bidrag”, vinster i välfärden och EU (det vill säga inte så mycket emot i de senare frågorna).

De unga väljarna går i en tydlig riktning, framhåller han: ”stödet för marknadsliberala idéer är större bland unga SD-väljare än SD-väljare i allmänhet”. Vilket ”ger en fingervisning om hur partiet kan komma att utvecklas framöver”.  Markus Uvell förutspår att detta kan komma att ”rita om den svenska politiska kartan”. Och det är ”de unga SD-väljarna som håller i pennan”.

Uvell pekar alltså på möjligheten att borgerligheten ska kunna vinna över Sverigedemokraterna till rätt sida i ekonomiska frågor. Uppdraget genomfört! Uvell skriver också att Sverigedemokraterna inte radikaliseras ytterligare, utan ”istället övergivit eller tonar ner sina mest kontroversiella ståndpunkter”. Det gäller förstås uteslutningen och bortplockandet av vissa illbattingar på partiets yttersta högerflygel.

Men vad ska man säga om Åkessons senaste utspel om att riva moskéer och ändra grundlagen för att möjliggöra detta? Eller om att justitieminister Gunnar Strömmer (M) tillsatt en utredning om att staten ska kunna frånta personer med ”bristande vandel” sitt medborgarskap och göra dem statslösa? Sanningen är ju att Sverigedemokraternas första kravlista och största politiska prioritering håller på att genomföras av sittande regering, allt enligt det Tidöavtal som ur ett SD-perspektiv måste beskrivas som full pott.

Det är en historisk ironi att det är två gamla nyliberaler, men också synnerligen profilerade moderater när det kom till försvaret av den politiska liberalismen, individens okränkbara rättigheter och en rättsstatlig barriär mot maktmissbruk, som genomför ett ”paradigmskifte” på just detta område. Nämligen statsminister Ulf Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer. Moderaterna har historiskt strävat efter att förena liberalism (också i politisk mening) med konservatism. Det lutar mer och mer mot det konservativa hållet, med en klar SD-touch. Det är ett seismiskt politiskt skifte. Inte undra på att det skälver i den moderata partikroppen.

Det är kort sagt en politisk byteshandel av stora mått och med höga insatser. Sverigedemokraterna omfamnar marknadsliberalismen. Moderaterna anammar de högerradikalas dagordning i Tidöavtalets anda. Detta kan bara beskrivas som det sämsta av två världar.