Barack Obama framställs varje dag som framtidens politiker. Men när uppståndelsen från primärvalen nu lagt sig framträder en annan bild.
För det första var han aldrig en outsider. I själva verket lutade han sig tungt mot etablissemanget på Capitol Hill.
För det andra har det under sommaren blivit tydligt att han fullföljer den politiska strategi som trängda socialdemokrater i Europa och progressiva liberaler i USA tänkte fram för drygt 15 år sedan: triangulering. Det vill säga att man säger sig vara bortom vänster och höger för att i stället representera framtiden. I Europa fulländades trianguleringen av Tony Blair, men ligger nu i ruiner. Knappast morgondagens politiska stil.
Samtidigt har Obamas försprång slirat undan. Man kan till och med tolka opinionssiffrorna som att han nu är mindre populär än sitt eget parti. Det är anmärkningsvärt.
Valet av Joe Biden som vice president är ett steg i rätt riktning. En politiker som drivs av sakpolitisk övertygelse. Är det inte just det som är framtiden? Särskilt när befolkningen nu stödjer demokraternas reformförslag hela vägen. Varför ska man då triangulera?
Senaste numret av American Prospect försöker besvara gåtan Obama i en lång analys. Det ger en oväntad bild. Obama är en utpräglad maktpolitiker, men inte särskilt intresserad att förnya demokraternas politiska tänkande utan i stället det organisatoriska. Förändring – Change! – är i själva verket en prosaisk teori om bättre infrastruktur för partipolitisk maktutövning.
Det demokratiska partiet var länge en korrumperad stoppkloss. Bill Clinton valde att runda partiet. Obama har valt en svårare väg. Han gör om det. Men det hade inte varit möjligt utan Howard Dean, som blev partiets ledare 2005, och sedan sjösatt ett nytt tänkande – den så kallade 50-State Strategy – baserat på att partiet ska återskapas ner i de mest konservativa städerna i Södern. Inget lokalval ska anses omöjligt. Mellanvalet till kongressen 2006 blev en succé och vände amerikansk politik i 180 grader.
Dean och Obama bygger ett ordentligt parti och skapar en bas för långsiktig politisk maktutövning. De europeiserar amerikansk politik. Det är Obamas löfte om "förändring". Och det är en djupverkande revolution.
Men vad ska infrastrukturen egentligen vara till för, undrar American Prospect. Under primärvalen skapade Obama en otålig rörelse som ville politisk förändring – inte bara organisatorisk. Om den rörelsen inte ska slå tillbaka mot honom i bitter besvikelse måste han visa vad den politiska maktapparaten ska användas till. Sluta triangulera och i stället politisera. Annars är risken stor att partiet vinner stort i kongressen, men att Obama förlorar Vita huset.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
