Håkans HÖRNA Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan om Lenin, Stalin och Frank Baude.
Tack vare pandemin har jag för första gången lyckats se några filmer på Göteborgs Filmfestival. Digitalt förstås. Under många, många år bläddrade jag mig igenom den imponerade festivalkatalogen och noterade alla intressanta filmer. Men lyckades aldrig pallra mig i väg till Göteborg. Men i år kunde vi köpa ett digitalt festivalpass. Och såg några filmpärlor hemma i soffan. Som Thomas Vinterbergs alkoholfilm En runda till.
Men särskilt minnesvärd var ändå Andrej Kontjalovskijs Kamrater. Det är kort och gott ett poetiskt svartvitt filmiskt mästerverk som jag i och för sig gärna hade upplevt på en stor filmduk, en tragisk, melankolisk och upprörande film om en svunnen kommunistisk epok, som fortfarande kastar sin skugga över dagens Ryssland. Historien kan inte begravas, särskilt inte om man försöker att begrava den.
Filmen beskriver en tämligen bortglömd händelse i Sovjetunionens historia. 1962 gick arbetarna vid den elektriska lokfabriken i Novotjerkassk i strejk. Bakgrunden var statens krav på att arbetarna skulle arbeta hårdare och producera mera, och besluten att höja matpriserna. Strejken ställde den lokala partikadern i kommunistpartiet inför ett svårt dilemma även på ett personligt plan.
I filmen representeras problematiken av Lyuda som uppbär en tung position i partiet lokalt men vars dotter Svetka ställer sig på de strejkandes sida. Demonstrationerna leder till att statens utpost där kommunistpartiet styr och ställer stormas. Till slut slår maktapparaten tillbaka, armén och KGB iscensätter en brutal massaker. I tumultet försvinner Svetka. Kamrater beskriver hur Lyuda allt mer uppgiven letar efter sin dotter. Är hon död? Om hon överlevt väntar förmodligen ett långt fängelsestraff. Slutscenen är magisk i all sin känsloladdade dramatik.
Lyudas tvivel och besvikelse landar i kommentaren: ”Detta hade aldrig hänt på Stalins tid”. Det var Nikita Chrusjtjov som ledde Sovjet under de där åren. Han gjorde visserligen upp med Stalin, men inte med kommunismen. Han släppte drygt sex hundra tusen politiska fångar från Gulag. Men 1964 avsattes han själv. Eller som den sovjetiska nyhetsbyrån Tass uttryckte det, han hade ”befriats från sina uppdrag”.
Den där dagen 1962 dödades dödades 26 personer och 87 sårades. Enligt de officiella siffrorna. Demonstranterna trodde aldrig att armén skulle öppna eld mot obeväpnade arbetare. Massakern kan jämföras med Sharpeville i Sydafrika och Blodiga söndagen på Nordirland. Den sovjetiska repressionen blev hård. Över hundra personer arresterades. Fjorton personer fick mellan tio och femton års fängelse. Sju personer dömdes till döden.
Men historien om massakern tystades ner. Händelserna rapporterades inte i nationella sovjetiska medier. Inte förrän 1992 öppnades på förlåten till denna nationella officiella hemlighet. Tjugo av de döda identifierades och begravdes. ”Stone of Blood. 2 juni 1962”, står det på det lilla minnesmärket, där överlevande från protesterna varje år den andra juni genomför en ceremoni.
Massakern har dramatiserats i Francis Spuffords märkliga och fantastiska roman Red Plenty som genialt beskriver löftena bakom den ”planerade ekonomin” som under några år tycktes göra det möjligt för Sovjet att konkurrera med Väst. Det var på den tiden en Lada inte var så mycket sämre än en Volvo, och Sputnik var först uppe i rymden. En kort period i historien som kanske åtminstone delvis tog slut den 2 juni 1962.
Kamrater är därför en film om början på slutet, som sedermera ledde fram till katastrofen i Tjernobyl där den sovjetiska tekniska underutvecklingen och diktaturens tillkortakommande visade sig på alla möjliga sätt och vis. Även då försökte Kreml tysta ner katastrofen. Men det gick inte den gången. Radioaktiviteten spred sig över världen och uppmättes först i Forsmark här i Sverige, den första reaktionen var att vi hade fått ett stort kärnkraftsutsläpp från kärnkraftsreaktorn i Uppland, innan sanningen uppdagades. Då var vi inne på den kommunistiska utförslöpan. Slutet kom några år senare.
Leninpriset
I samma veva läser jag att Nina Björk tilldelats Leninpriset. Jag har egentligen inte så mycket att säga om de författare och kulturarbetare som tar emot priset. Författaryrket är ett i långa stycken ekonomiskt osäkert värv. Och jag önskar personligen dem lycka till. Björk förklarade i en kommentar att hon skrivit en bok om Rosa Luxemburg, som hon sympatiserar med, och som hon menar hade en annan revolutionär vision än Lenin. När Sven Lindqvist för några år sedan tog emot priset sa han att redan när det begav sig på 1970-talet var han antileninist. Vilket förstås var en helt korrekt kommentar. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att Susanna Alakoski gjorde det enda rätta när hon tackade nej till Leninpriset. Hon har för övrigt arbetat för Vänsterpartiet i många år innan hon blev författare på heltid, alltid med ett klassperspektiv.
Däremot kan man nog klandra de som instiftat Leninpriset, för att de namngett ett pris efter en historisk och politisk gestalt som skapade den teoretiska ramen för ”proletariatets diktatur” och som efter statskuppen 1917 införde en partidiktatur. Priset instiftades från början i Jan Myrdals och Lenins namn av hotellentreprenören Lasse Diding. Numera heter det kort och gott Leninpriset. Myrdal och Diding var länge kompisar, men blev sedan ovänner, av en eller annan anledning. Myrdal gick som bekant bort i slutet av förra året. Jag vet inte om han var den siste kommunisten, men han var nog i varje fall den siste store maoisten i vårt land.
Baude
I så fall kanske Frank Baude, som lämnade jordelivet häromveckan, var den siste riktigt store stalinisten. Baude och Myrdal var på 1960-talet en del av samma förflyttning vänsterut. När KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) bildades 1967 som en utbrytning från VPK var det ett ställningstagande för Peking mot Moskva i den tidens kommunistiska globala maktkamp om den revolutionära ledartröjan. Men redan 1970 splittrades KFML. Och Frank Baude ställde sig i spetsen för KFML med tillägget (r), det vill säga ”revolutionärerna”. Snart falnade intresset för Kina och KFML(r) blev ett mer klassiskt stalinistiskt parti med sina återkommande ”klass mot klass”-paroller hämtade från Kominterns mest militanta period.
I många år var Frank Baude partiledare för detta lilla kommunistparti som hade sin starkaste bas i Göteborg. Det har skrivits ganska lite om KFML(r) i jämförelse med många andra vänsterpartier, maoisterna är genomtröskade så det förslår. Gunnar Lindstedt ger några intressanta bilder och interiörer från r-arnas värld i Stålår hämtade från sin egen ungdom i yttervänstern.
Jag har faktiskt läst Frank Baudes memoarer Mot Strömmen. Bara döda fiskar flyter medströms. Om man kan tala om någon sammanhållande och uttalad ideologi i hans fall är det nog att arbetarklassen nästan upphöjts till en ideolog i sig själv, kanske kan det beskrivas som ett slags ”proletärism”.
I Baudes värld är arbetarna alltid att lita på. De andra, i synnerhet små och stora borgare, är däremot alltid opålitliga. I varje fall så länge arbetarna är r-are. Men Frank Baude måste ha varit en skicklig politiker och talare eftersom han lyckades hålla ihop sitt lilla parti i så många år, ett hopplöst politiskt projekt. När han satt i fullmäktige i Göteborg fick han två år i rad stenografernas pris som bästa talare. En moderat fullmäktigeledamot frågade en gång Baude om han hade ett nackskott att vänta efter revolutionen. Enligt egen utsago svarade han då: ”Du är så trevlig, så du får dö som en adelsman – för värjan”. Slagkraftig var han onekligen.
Stalinist utan parti
Baudes r-are kritiserade alltid andra delar av vänstern för diverse småborgerliga felsteg. Det kunde handla om feminism eller acceptans av homosexualitet, som i hans värld verkar ha varit en politisk ”avvikelse” och ett brott mot leninismens och kommunismens grundläggande principer.
Men till sist visade det sig att hans eget parti, som numera heter Kommunistiska Partiet, gjorde honom besviken på just dessa punkter. 2014 lämnade han partiet under buller och bång. I ett långt avskedsbrev kritiserade han alla möjliga politiska avvikelser från den korrekta proletära linjen. Särskilt förbrytligt var att Kommunisterna stödde införandet av en trängselskatt i Göteborg.
Partiets tidning Proletären var ”den enda tidning” som inte skrivit om skjutningarna i staden. Tidningen hade, skrev han, blivit politiskt korrekt enligt den ”småborgerliga kutymen”. Kommunistiska Partiet idylliserade och accepterade också tiggare på våra gator, hade inte Marx och Engels redan i Kommunistiska manifestet dömt ut ”trasproletariatet”?
Det förekom osaklig kritik mot sexistiska skämt i partiet, som aldrig förekommit så långt han själv kunde minnas. Frågor som rör hur vi organiserar familjelivet stred mot kommunismens idé och för övrigt var feminismen rakt igenom en borgerlig idériktning. Internt i partiet var det slappt när det kom till disciplinen.
Ombuden som valts av medlemmarna tilläts att själva bestämma hur de skulle rösta på partiets kongresser, vilket var ett ”öppet brott mot den leninistiska organisationsprincipen om den demokratiska centralismen, där summan av partiet är dess organisationer, inte dess medlemmar”.
”Personliga åsikter” hör inte hemma i en kommunistisk organisation. Alla försök att organisera och vinna invandrarna i förorterna var helt meningslösa, de skulle i stället organiseras på arbetsplatserna. Att Kommunistiska Partiet deltog i Pridefestivaler var förkastligt och felaktigt.
Det är svårt att inte komma ifrån att det här finns en parallell till många ståndpunkter, förhållningssätt och positioner som förekommer på den andra ytterkanten, exempelvis hos Sverigedemokraterna. Om än utifrån en annan ideologisk utgångspunkt.
Det är kort sagt mycket som är en smula överraskande och gör mig konfunderad numera. Den politiska logiken är inte alltid så logisk. I en annan intervju var Frank Baude kritisk mot religiositeten bland många invandrargrupper och framväxten av enklaver. Samtidigt kunde han säga att ”kvinnofrågan” den ”ska lösas inom klassen”. Så talade den siste store stalinisten.
Håkan A Bengtsson är politisk redaktör på Dagens Arena och vd för Arenagruppen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
