Den sjukt ojämlika sjukförsäkringen

Att höja taket rejält i den allmänna sjukförsäkringen skulle öka jämlikheten. Men det skulle på sikt också stärka facken och kollektivavtalen.

OECD jublar åt svensk ekonomi. Sveriges samlade inkomster växer snabbare än i nästan alla andra rika länder. Investeringarna ökar, liksom produktiviteten. Arbetslösheten sjunker. Men OECD varnar för att de rikedomar som skapas fördelas ojämlikt. Sedan 1990-talet har inkomstklyftorna ökat snabbare i Sverige än i något annat OECD-land. Sverige blir allt rikare, och samtidigt allt mer ojämlikt.

Gapen ökar. Mellan fattiga och rika, mellan sjuka och friska. Samtidigt som Sverige har blivit rikare, har det blivit dyrare att vara sjuk. ”Den faktiska ersättningsnivån i den offentliga sjukförsäkringen har minskat över tid“ som Inspektionen för socialförsäkringen torrt konstaterar.

Hög tid för reformer för ökad jämlikhet, alltså.

En sådan reform föreslås av Anna Hedborg i rapporten ”Tillbaka till socialförsäkringar för alla” (Arena Idé 2016). Anna Hedborg konstaterar att socialförsäkringar som sjukförsäkringen och A-kassan är ”extremt omfördelande”. Låginkomsttagare är sjuka och arbetslösa mycket oftare än människor med höga inkomster, och människor som oftare drabbas av sjukdom och arbetslöshet har mest att vinna på att dela på risken med andra i en allmän försäkring.

Tilläggsförsäkringar är billiga för personer som har låg risk att behöva använda försäkringen. Billigast är de för högavlönade män.

Men socialförsäkringarnas omfördelande effekt har minskat dramatiskt under de senaste decennierna. En anledning är att taket i till exempel sjukförsäkringen är så lågt satt att allt fler har inkomster ovanför taket.

Sjukförsäkringen täcker 80 % av inkomsten upp till ett tak på 7,5 prisbasbelopp. Det motsvarar en månadsinkomst på ca 27 800 kronor. Inkomster över den summan är inte försäkrade av den allmänna försäkringen.

I takt med att taket hamnat allt längre ner på inkomstskalan, växer floran av olika tilläggsförsäkringar som täcker inkomstbortfallet, både under och över taket. Tilläggsförsäkringar är billiga för personer som har låg risk att behöva använda försäkringen. Billigast är de för högavlönade män. De som har störst behov av dem, det vill säga kvinnor i lågavlönade yrken som ofta har de mest slitsamma jobben och de mest hälsofarliga livsvillkoren, de omfattas ofta inte alls.

Det är sjukt ojämlikt. Och ojämställt.

Här behövs en rejäl omfördelning. Anna Hedborg föreslår att staten helt enkelt borde ”inkorporera de allmänt förekommande villkoren i det allmänna systemet” genom att höja taket rejält. De flesta skulle betala samma avgift på lönen för att försäkra sig mot inkomstbortfall vid sjukdom, men avgiften skulle inte gå till privata sjukförsäkringar, utan istället stärka den allmänna sjukförsäkringen.

Motståndet skulle vara hårt mot en sådan reform. Från de privata försäkringsbolagen, som tjänar stora pengar på att förvalta människors virrvarr av tilläggsförsäkringar. Och från fackföreningarna, som kan värva medlemmar med tilläggsförsäkringarna som bonus.

Men vinsterna skulle vara enorma. De pengar som nu går till avgifter för att administrera ett lapptäcke av olika försäkringar skulle kunna användas till att stärka den allmänna försäkringen. Det kanske viktigaste argumentet är att tilläggsförsäkringarna som ingår i kollektivavtalen gör organiserad arbetskraft systematiskt dyrare än oorganiserad. Det är det verkligt stora hotet mot fackföreningsrörelsen i en tid när upphandlingar till lägsta pris äter sig in i allt fler delar av arbetsmarknaden.