Kortare och snabbare – det är riktlinjerna för dagens politiska utredningar. Det är en oroande utveckling.
Tänk dig konsekvenserna av att en femtedel av befolkningen lämnar landet. Kring förra sekelskiftet levde en femtedel av alla svenskar i USA. Dåtidens politiker var oroade över att Sverige skulle bli helt dränerat på arbetskraft, företagsamhet och försvarsförmåga, och gjorde som politiker gjort i alla tider: de tillsatte en utredning.
Emigrationskommittén arbetade i sex år mellan 1907 och 1913 under ledning av statistikern Gustav Sundbärg. De mätte migrationsströmmar ner på sockennivå, analyserade geografiska förutsättningar för folkförsörjningen i olika landskap, reste med Amerikabåtarna över Atlanten och intervjuade pigor på väg mot det förlovade landet på emigranthotellen i Liverpool. Slutbetänkandet är på 890 sidor, och till det finns inte mindre än 20 tjocka volymer med bilagor.
Annat är det idag. I veckan publicerade Arena Idé en rapport om kvaliteten på dagens offentliga utredningar. Rapporten, som är framtagen av konsultföretaget Ramböll, analyserar 80 slumpmässigt utvalda slut- och delbetänkanden från åren 2002-03 samt åren 2011-12. De utredningar som lades fram 2011-12 hade i genomsnitt arbetat i 19 månader, en förkortning från 25 månader 2002-03. Utredningarna blir kortare, och de genomförs oftare som enmansutredningar än som parlamentariska utredningar där riksdagsledamöter ingår. Andelen parlamentariska utredningar har minskat från en knapp tredjedel 2002-03 till en femtedel 2011-12.
Tyvärr är de också fortfarande ofta just en-mans-utredningar, andelen kvinnor bland särskilda utredare har bara ökat marginellt det senaste årtiondet. Däremot har Regeringskansliet upptäckt att kvinnor kan skriva: andelen kvinnliga huvudsekreterare har ökat markant från 34 procent 2002-03 till 57 procent 2011-12.
Gustav Sundbärgs emigrationskommitté skulle göra ”allsidig utredning af emigrationsfrågan”. Dagens utredningar är mer måttfulla i sina ambitioner, och alla utredningar kan inte producera 20 böcker, men det är rimligt att ställa krav på att alla utredningar innehåller en konsekvensanalys. Vad händer om utredningens förslag genomförs? Vilka kostnader uppstår? Vilka möjliga alternativa förslag finns det, och vad skulle de kosta?
Lika viktigt: vad skulle hända om vi inte gjorde något alls? 2011-12 saknade 40 procent av slutbetänkandena helt en kvantifiering av favoritalternativens effekter. Detta trots att direktiven är tydligare på den här punkten än tidigare: andelen direktiv som direkt efterfrågar konsekvensanalyser nästan fördubblades mellan 2002-03 och 2011-12.
Tidspressen gör att dagens utredningar är ofta fokuserade på att ta fram lagtext. Jurister får stort utrymme, på bekostnad av andra experters och aktörers perspektiv och kunskaper. Konsekvensen blir att de politiker som ska fatta beslut får ett undermåligt underlag.
Det är möjligt att tydligare regler kan förbättra konsekvensanalyserna. Om utredningsväsendet inte samtidigt får mer resurser finns det en risk att det juridiska perspektivet ersätts av ett inskränkt ekonomistiskt perspektiv, och att utredare bara vågar lägga fram förslag vars konsekvenser enkelt kan kvantifieras i kronor och ören.
Annat var det förr, och tyvärr kan det bli ännu värre. Det finns en oroande tendens att regeringen struntar i att utreda över huvud taget och istället utarbetar lagförslag bakom lyckta dörrar på Regeringskansliet. Det går ännu lite snabbare, och beslutsfattarna får ännu lite sämre underlag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
