fredagskrönikan Visselblåsare ska få starkare skydd i svensk lag. Men om vi verkligen vill uppmuntra medborgare att larma om missförhållanden borde vi välja en helt annan väg, skriver Jonas Nordling.
Det var en stolt arbetsmarknadsminister som häromveckan presenterade regeringens förslag till en ny lag om skydd för visselblåsare. Eva Nordmark slog i pressmeddelandet framför allt fast att:
Alla arbetstagare ska ha rätt att larma om missförhållanden. Det är viktigt för den enskilde arbetstagaren, men det är också en viktig del av ett fritt och demokratiskt samhälle.
Det håller nog de flesta med om. Men den rätten har vi å andra sidan redan, och har haft sedan länge. Det är följderna för den larmar som är problemet. Det var därför Riksdagen redan 2016 fastställde en lag om skydd för den som larmar om missförhållanden, det vill säga en visselblåsare.
Drivkraften är alltså främst att leva upp till EUs direktiv, inte att underlätta själva larmandet.
Den gällande lagen är dock ovanligt kortfattad, bara elva paragrafer. Och när EU häromåret fastställde ett direktiv för skydd av visselblåsare för alla medlemsländer att implementera så rådde det ingen tvekan om att den svenska lagen inte skulle få godkänt. Och det är därför regeringen nu föreslår en förstärkt skyddslag. Drivkraften är alltså främst att leva upp till EUs direktiv, inte att underlätta själva larmandet. Och det märks i förslaget till ny lag.
En stor del av förändringen handlar om vilka system som ska finnas att larma till. Alla företag med fler än 50 anställda tvingas upprätta en modell för visselblåsande. Dessutom ska externa myndigheter utses för visselblåsaren att vända sig till om de interna systemen inte fungerar. I sedvanlig ordning tycks en god andemening drunkna i byråkratin.
Bara det faktum att Sverige endast har drygt 9 000 företag med fler än 50 anställda, men 1,2 miljoner företag med färre anställda, gör att systemet är lite eh…grovmaskigt.
Oavsett storlek på företag förväntas dock en visselblåsare larma till någon inom det egna företaget, och lagen skyddar därefter den som larmat i den bemärkelsen att företaget inte får vara dum mot visselblåsaren. Jag är rätt säker på att det inte är en optimal lösning.
Om målet är att få fler medborgare att larma om missförhållanden på sina arbetsplatser så skulle det nog varit mer effektivt att börja utifrån de drivkrafter som underlättar detta. Min uppfattning är att den typen av larm som samhället efterfrågar inte ska hanteras internt.
Nu innebär den nya lagen visserligen att visselblåsare även ska kunna larma direkt till extern aktör, som myndighet eller media, utan att först gjort det internt. Det är dock inte grundtanken. Just denna förändring har dock retat upp arbetsgivare som gillar tanken med att hålla kritiken intern. Men de får glädjas åt att det kunde vara värre. För dem.
För det är ju så här: den som larmar vill sällan att arbetsgivaren ska få veta detta. På företag där arbetsgivaren har rätt att eftersöka läckor uppstår därför med automatik en hämmande effekt för visselblåsande. Enkelt sagt, du kommer inte larma om du vet att det uppstår en klappjakt på den som tjallade.
Och en sådan klappjakt är inte förbjuden i den lag som nu gäller, och kommer inte heller vara det i den nya visselblåsarlagen. Trots ett detaljerat system för hur visselblåsare ska bete sig så har nämligen denna grundläggande detalj missats. Igen.
Egentligen är det rätt enkelt att få fler att larma om missförhållanden. Om det är mindre riskfyllt att läcka till medier så kommer fler att göra så. Det förstod forna tiders lagstiftare. Det är på grund av detta som meddelarskyddet inom svensk offentlighet har ett efterforskningsförbud som stabiliserande ingrediens.
Jag förstår att det vore näringslivets mardröm om efterforskningsförbud infördes även inom privat sektor. Men om samhället verkligen eftersträvar fler som larmar om missförhållanden är ett sådant förbud garanterat det mest effektiva sättet.
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
