debatt Fack och arbetsgivare förhandlar just nu under hot om lagstiftning. Men samtidigt finns ett arv att förvalta när det gäller att förhandla under galgen, skriver Almegas förre vd Göran Trogen.
Arbetsmarknadens parter har någon månad på sig att slutförhandla ett avtal om arbetsrätten. Om de inte lyckas kommer riksdagen att besluta om ett färdigt lagförslag som alla parter, även de politiska, har förklarat sig missnöjda med.
Det är inte första gången som parterna har haft hot om lagstiftning hängande över sig. Redan 1906 träffade SAF och LO avtal om förenings- och företagsledningsrätten i den så kallade Decemberkompromissen. Frågorna hade varit stridsämnen såväl i riksdagen som mellan parterna. Med avtalet lades en grundsten för den svenska modellen.
Det legendariska Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO träffades 1938 efter överhängande hot om lagstiftning avseende konflikträtten och anställningsavtalen. Med avtalet formades den svenska modellen att det är parterna som i första hand träffar avtal om regler på arbetsmarknaden.
Den omfattande arbetslagstiftningen i mitten av 1970-talet gjorde emellertid slut på Saltsjöbadsandan. Spelplanen förändrades helt utan att parterna beretts tillfälle att förhandla. Arbetsmarknaden juridifierades och parterna kände inget gemensamt ansvar för reglerna. Tvister om tolkningen var länge en dominerande verksamhet för organisationerna och Arbetsdomstolen.
För att bevisa modellens hållbarhet måste parterna åstadkomma lösningar för framtiden som är bättre än liggande lagförslag.
Efter fem års förhandlingar lyckades parterna 1982 träffa Utvecklingsavtalet. Därmed desarmerades den tickande bomben om utvidgat medinflytande som lagstiftaren lagt in i 32 § MBL. Avtalet integrerade det fackliga inflytandet i företagsfrågor på ett sätt som sedan dess är okontroversiellt.
Nästa stora prövning gällde konfliktreglerna och lönebildningen som, efter lång tid av inflationsdrivande löneförhandlingar, definitivt spårat ur vid slutet av 1980-talet. Under den följande ekonomiska krisen uppmanade regeringen på våren 1996 parterna att hitta nya former för förhandlingar under hot om att de annars kunde förvänta sig initiativ från politiskt håll. Denna press bidrog till att industriparterna, efter initiativ från facken, 1997 skapade Industriavtalet, vilket stabiliserat lönebildningen i över 20 år.
Första avtalsomgången under Industriavtalet genomfördes också under hot. Nu gällde det lagstadgad arbetstidsförkortning. Parterna lyckades avvärja detta genom branschavtal inom Industriavtalets ram, vilka tillät de olika branscherna att bestämma om stegvis förkortning i stället för löneökningar.
Parterna på arbetsmarknaden har således ett arv att förvalta när det gäller att förhandla under galgen. Vid ovan nämnda tillfällen rådde i alla läger djup oenighet om de aktuella frågorna, liksom idag om arbetsrätten. Trots detta kunde parterna från helt olika utgångspunkter tänka om och anpassa sig till vad den rådande situationen krävde.
Det är hög tid att utforma arbetsrätten så att den är förenlig med de nya produktions- och affärsförhållanden för företagen som utvecklats sedan LAS kom till och som är i harmoni med de krav denna utveckling ställer på arbetsmarknadens funktion, även med beaktande av den omställning som kommer att ske på grund av corona-pandemin.
Det är främst arbetsmarknadsparterna – inte riksdagen – som känner de mycket skiftande förhållandena i mångfalden av branscher och företag, och det är parterna som i förhandlingar bäst kan argumentera för sina behov och finna vinn-vinn lösningar. Det är så det brukar gå till i förhandlingar på arbetsmarknaden. Det är det som är den svenska modellen. Men för att bevisa modellens hållbarhet måste parterna i arbetsrättsförhandlingarna åstadkomma lösningar för framtiden som är bättre än liggande lagförslag.
Göran Trogen
tidigare VD för Almega
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
