krönika Bilden av Sverige är motsägelsefull. Å ena sidan ses vi av andra och av oss själva som ett genomreglerat land – å andra sidan som alldeles för oreglerat för att stoppa coronapendemin. Det är hög tid för självrannsakan, menar German Bender.
Hur ofta händer det att du undrar om det du gör för tillfället är tillåtet? Mig händer det aldrig. Jag känner mig i stort sett alltid säker på om det jag gör är tillåtet – eller inte.
Såvida jag inte är utomlands. Särskilt i USA. Där är jag aldrig säker på saken. Allt kan potentiellt vara förbjudet eller reglerat – och är det ofta.
I Sverige däremot, skulle jag hävda, trots att det nog går emot mångas bild av Sverige, är det mesta tillåtet.
Med tanke på hur mycket som är tillåtet i Sverige och hur mycket som är förbjudet i USA är det ett mysterium att USA ofta framställs som frihetens förlovade land och Sverige som ett förbudssamhälle. Det raljeras ibland om att i Sverige är allt förbjudet som inte är tillåtet, medan allt är tillåtet i USA som inte är förbjudet.
Sett till reglering är Sverige ett mer tillåtande land än de flesta andra i världen.
Jag skulle säga att det i själva verket förhåller sig precis tvärtom. Sett till reglering är Sverige ett mer tillåtande land än de flesta andra i världen. Den dominerande principen här är oftast ”frihet under ansvar”.
Den här komplexa och ofta motsägelsefulla relationen till regler och byråkrati, som kanske kan beskrivas som hatkärlek, är ett framträdande drag i moderna samhällen. I boken The Utopia of Rules (2015) undersökte den i fjol bortgångne brittiske antropologen David Graeber – på ett mycket underhållande och tankeväckande sätt, med tanke på ämnet – vår hatkärlek till byråkrati.
Enligt Graeber (som även myntade begreppet ”bullshit jobs” och Occupy Wall Street-rörelsens slagord ”We are the 99 %”) skäms amerikaner över att de är dåliga på byråkrati, trots att de enligt honom faktiskt är bra på det. Graeber menar att USA sedan ett drygt sekel i själva verket har varit ett genombyråkratiserat (läs reglerat) samhälle, men valt att blunda för det eftersom det inte passar amerikaners självbild som självtillräckliga individualister, och eftersom byråkratiseringen framför allt drivits av näringslivet, som man inte förknippar med byråkratier utan snarare med effektivitet och smidighet.
Men varför skulle det råda ett motsatsförhållande däremellan? Om man utgår från Max Webers tämligen positiva syn på byråkratier – tydligt definierade objektiva och generella regler som styr och sätter ramarna för ansvar, befogenheter och roller – finns det ingenting som indikerar att näringslivet skulle vara mindre lämpat för eller präglat av byråkrati, snarare tvärtom. Weber var främst intresserad av en byråkratisk idealtyp (även om han också noterade att verkliga byråkratier skiljer sig från denna idealtyp) och betonade dess positiva effekter, som effektivitet, precision, rättssäkerhet, transparens och likabehandling.
Ändå ger begreppet byråkrati eller byråkratisk ofta negativa konnotationer, eftersom mycket fokus hamnat på dess negativa aspekter som överreglering, paragrafrytteri, ogenomskinlighet och otydlig ansvarsfördelning. Detta uppmärksammades av sociologen Robert Merton redan i början av 1940-talet och kan skönjas i den svenske organisationsforskaren Mats Alvessons begrepp ”funktionell dumhet”, som ringar in hur vi kan bete oss enfaldigt trots (eller snarare på grund av) att vi till punkt och pricka följer såväl skrivna som oskrivna regler.
Lite förenklat kan man alltså säga att byråkrati blivit ett alltmer negativt laddat begrepp, och det är också i denna mer byråkratikritiska anda som David Graebers bok är skriven. Han fortsätter sin kategorisering av olika nationers relation till byråkratin med Storbritannien och hävdar att britter, till skillnad från amerikaner, är dåliga på byråkrati och dessutom stolta över det. Tyskar, anser Graeber, sätter tvärtom en stor ära i sin byråkratiska skicklighet, medan ryssar skäms över att de är dåliga på byråkrati – och faktiskt också är det.
Utifrån den här något förenklade klassificeringen av länders byråkratiska självinsikt uppstår förstås den givna följdfrågan: Sverige då? Det förtäljer tyvärr inte Graebers bok, men jag tar mig friheten att spekulera.
Sverige liknar Tyskland i så måtto att vi är bra på byråkrati och stolta över det. Samtidigt liknar vi USA i vår individualistiska självtillräcklighet. Kanske skulle man alltså kunna säga att vi å ena sidan är stolta över vår relativt välfungerande byråkrati, men å andra sidan skäms lite över den och anser att vi borde vara mindre byråkratiska (mindre reglerade och mer avslappnade) än vi är.
Eller snarare – än vi tror att vi är.
För min poäng är just att vi inte är ett fullt så byråkratiskt och regelstyrt land som vi ofta inbillar oss och som den internationella bilden av Sverige antyder. Som jag påpekade inledningsvis är det sällan man i vardagen behöver oroa sig för att bryta mot någon lag, regel eller föreskrift i Sverige, eftersom det inte finns så många.
Vissa hävdar rentav att det inte finns tillräckligt många och att den här avsaknaden av regler blivit ett direkt hot mot människors liv. Jag syftar förstås på restriktionerna för att minska smittspridningen i samband med coronapandemin, som av många anses vara alldeles för slappa och otydliga. Utan att ta ställning i frågan om restriktionernas ändamålsenlighet (att inte hela tiden ta ställning i coronadebatten är för övrigt något som fler borde prova på, det ställningstagandet står jag för), konstaterar jag att den här uppfattningen tangerar frågan om hur regelstyrt och byråkratiskt Sverige faktiskt är. Och vill vara.
Vi tycks vara extremt angelägna om att ta reda på exakt vad olika regler innebär – i stället för att bara acceptera och följa dem.
Den nya pandemilagen är ett bra exempel. Enligt Mårten Schultz, professor i juridik och krönikör i SvD, utgör pandemilagen ”en möjlighet för regeringen att begränsa människors mänskliga fri- och rättigheter på ett sätt som inte har förekommit i Sverige efter andra världskriget”.
Min iakttagelse: bara det faktum att dessa inskränkningar av individers fri- och rättigheter inte varit möjliga tidigare säger en hel del om hur oreglerat Sverige är i förhållande till andra länder, där betydligt hårdare restriktioner mycket snabbt kunnat införas av folkvalda församlingar på såväl nationell som lokal nivå, och i vissa fall även av privata företag.
Jag tar som sagt inte ställning till coronarestriktionernas lämplighet vare sig till innehåll eller utformning, men det torde stå klart att det finns mycket som vi i Sverige inte har velat reglera tidigare – och som vi fortfarande är djupt skeptiska till att reglera. Dels eftersom mycket fungerar tillräckligt bra som det är och dels eftersom en mer offensiv reglering steg för steg riskerar att göra oss till ett samhälle som vi inte vill – eller åtminstone inte velat – vara.
Vad gäller coronarestriktionerna har det också debatterats varför vi svenskar ständigt insisterar på att få veta varför de behövs och om de är tvingande eller ej. Vi tycks vara extremt angelägna om att ta reda på exakt vad olika regler innebär – hur de motiveras, utformas och sanktioneras – i stället för att bara acceptera och följa dem. Även detta tror jag är ett utslag av principen ”frihet under ansvar”. Vi kräver svar på frågan: är jag fri att själv bedöma huruvida jag vill följa restriktionerna, eller har jag inte den friheten?
Oavsett vad man tycker om den här omedgörligheten just i förhållande till den aktuella pandemin, tror jag att en sådan kritisk och individualistisk inställning överlag är positiv för samhället. Måhända får den ibland lite större genomslag än vad makthavare och opinionsbildare skulle önska, men jag skulle vara mycket mer bekymrad om den saknades.
Ett samhälle som utvecklar alltmer byråkratiska regelverk, flyttar successivt över alltmer ansvar och inflytande från individer till olika beslutsfattande och maktutövande organ. Det är givetvis inte alltid negativt. Här handlar det om att hitta en balans mellan positiva och negativa friheter, eftersom många människor (på grund av ekonomiska eller andra omständigheter) har större möjligheter att ta ansvar och utöva inflytande i samhället och i organisationer via demokratiska organ än som enskilda individer.
Paradoxalt nog har Sverige, som tidigare ofta utmålats som ett genomreglerat land, det senaste året framställts som ett land utan tillräckligt bindande regler, ett samhälle där ”anything goes”. Det är uppenbart att pandemin skapat ett exceptionellt läge som blottat den svenska laissez-faire-byråkratins svagheter. Men samtidigt har den på ett väldigt konkret sätt låtit oss uppleva de omfattande friheter vi åtnjuter i Sverige. Det är friheter vi bör slå vakt om.
German Bender är programchef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
