Den unkna stanken av klassförakt

ledare Moderaternas politik, presenterad i partiets budgetförslag, skulle drastiskt förvärra problemen, accelerera klyftorna och göra hela samhället mer sårbart.

I ett avsnitt av den amerikanska situationskomedin It’s Always Sunny In Philadelphia ramlar karaktären Frank Reynolds ut genom ett fönster och slår i huvudet. När han väl vaknar upp har de senaste tio årens händelser och minnen raderats.
Scenen kommer till mig medan jag ser på Ulf Kristerssons och Elisabeth Svantessons presentation av Moderaternas skuggbudget. Under parollen ”Ordning på Sverige” vill Kristerssons parti inom loppet av ett år ”lägga om kursen för landet”. Moderat chockterapi ska få Sverige på fötter, lovar han. Efter utläggningar om kriminalitet, arbetslöshet och pliktskyldiga formuleringar om klimatet presenteras den ekonomiska politiken.
Som genom en disig minnesförlust klingar det bekant. Folk är för lediga. Att vara arbetslös är för glassigt. Den som äger företag eller kapital måste få mer. Talpunkterna och reformerna blir liksom en resa längs minnenas motorväg.

Moderaterna är ett intresseparti för den som redan har.

Moderaterna vill skrota både höjningen av a-kassan och förbättringen av sjukförsäkringen. Genom ett än tyngre ok på den som redan har det tuffast ska utanförskapet suddas ut och ersättas av ”självförsörjning”. Anledningen är helt enkelt att det enligt Kristersson och Svantesson inte lönar sig att arbeta.
Kristersson, liksom högern i stort, menar att det enda sättet att rädda Sverige är genom utbudspolitik, en ekonomisk politik på företagens och kapitalägarnas villkor. Både a-kassan och sjukförsäkringen garanterar vettig lönebildning och ett löntagarkollektiv med förhandlingsstyrka. Just därför är de gigantiska röda skynken för borgerligheten.
Genom ”sänkta kostnader för arbetsgivare” och tolv miljarder i skattesänkningar ska det enligt Moderaterna bli lönsammare att anställa. Trots att det går på tvärs med all historisk erfarenhet. Utbudspolitik funkar helt enkelt inte. Nyckeln till att få igång ekonomin, att öka sysselsättningen, är i stället att stimulera efterfrågan. 

Året med pandemin har blottlagt behovet av statliga investeringar och ett samhällsbygge som prioriterar jämlikhet. Länder med generell välfärd har klarat krisen bättre. Hög a-kassa och sjukförsäkring garanterar att ekonomin rullar även under lågkonjunkturer. Men verkligheten spelar ingen roll när Kristersson målar upp det moderata luftslottet.
Poängen är inte att Moderaterna missar de stora problemen. Gängkriminaliteten och våldet är ett samhällsgift. Arbetslösheten är för hög. Och klimatfrågan är ödesdiger. Poängen är att partiets politik drastiskt skulle förvärra problemen, accelerera klyftorna och göra hela samhället mer sårbart.
Moderaterna är ett intresseparti för den som redan har. I kommun efter kommun har ledande företrädare lekt godisregn med gemensamma resurser. Med ideologiska skygglappar och mot en storm av kritik har partiet tvingat igenom vanvettiga utförsäljningar, privatiseringar och avknoppningar. 

I grunden är det en fråga om människosyn. Moderaternas nygamla ekonomiska politik bygger på idén att samhället utgörs av närande och tärande människor. De som bidrar och de som kostar. För högern kostar det alltid för mycket, är alltid för farligt, att investera så att de allra flesta kan få det bättre. Då är det slöseri, att elda för kråkorna. Men när det kommer till att sänka skatten för företag, eller garantera bankernas vinster, är resurserna oändliga.
Det luktar klassförakt.
I slutet av It’s Always Sunny In Philadelphia-avsnittet rycks Frank ur dimman och minns plötsligt allt igen. Verkligheten kommer ikapp, de förlorade åren framstår återigen i full klarhet.
Tänk om samma uppvaknande, en gång för alla, kunde skingra Moderaternas kollektiva minnesförlust.