Den enorma floden av nyheter om AI följs av ständigt ouppfyllda löften om teknikens potential. Risken finns att det leder till en känsla av likgiltighet inför AI, eller ai-pati. Det är begripligt, men om vi tappar intresset kommer vi inte att kunna påverka utvecklingen, skriver German Bender.
Har du känt ai-pati på sistone? Ordet finns inte, men jag tycker att det behövs. Floden av nyheter på temat artificiell intelligens är så massiv att en känsla av apati, alltså ai-pati, börjat infinna sig.
Jag är nog inte ensam om att uppleva denna eskalerande leda, denna tilltagande likgiltighet inför AI-hajpen.
Hur många gånger ska vi få höra att alla snart kommer bli av med jobben? Att trafiken inom kort kommer att domineras av självkörande bilar? Att AI kommer att bota sjukdomar, skriva böcker, ”lösa” klimatkrisen …
Jättesnart! När som helst!
Eller ta OpenAI/ChatGPT-grundaren Sam Altmans grandiosa uttalande i Financial Times: ”Jag tror inte att man kan baka ihop oss med den föregående generationens techbolag. Vår produkt är intelligens som tjänst … superkapabel intelligens. Den sortens intelligens som man kan säga åt att ’bota den här sjukdomen’.”
Jag säger inte att allt det där är fantasier. Eller att AI inte kommer att förändra världen i grunden. Det kommer säkert hända.
Så småningom.
Men det uppskruvade tonläget börjar bli tröttsamt. Det är nästan så att man blir förvånad över att det fortfarande kör omkring helt vanliga bilar på gatorna och att texter fortfarande skrivs av människor.
Ropar man på varg tillräckligt ofta blir effekten den motsatta. Jag blir inte längre förvånad över att utlovade AI-underverk pyser ihop som ballonger – tvärtom förväntar jag mig att det ska hända.
Det är svårt att uppbåda någon större AI-entusiasm numer.
Företagen lovar runt men håller tunt och bidrar dessutom till den potentiellt farliga AI-kapprustningen
Känslan har kommit smygande och slog över i full ai-pati när jag såg lanseringsvideon för den omtalade tech-prylen ”AI pin”. En liten högteknologisk brosch med halvdålig AI-teknik, baserad på en affärsidé som en teknikintresserad tonåring skulle ha kunnat spåna fram som skoluppgift.
Tekniken i ”AI pin” är lika opålitlig som ChatGPT och alla andra språkmodeller som lanserats det senaste året. Och mycket riktigt har uppmärksamma människor (som uppenbarligen är mindre ai-patiska än jag) redan upptäckt att AI-broschen lyckades prestera åtminstone två uppenbara felaktigheter i lanseringsvideon.
Innan någon ens har hunnit köpa den.
Det hela vore mest en pinsam fadäs om det inte vore ett så genomgående kännetecken för AI-hajpen. Företagen lovar runt men håller tunt och bidrar dessutom till den potentiellt farliga AI-kapprustningen genom att lansera teknik som de inte riktigt kan kontrollera. Och med självständigt utformade regelverk (eftersom lagstiftningen ligger hopplöst efter) som fungerar påfallande illa.
Det framgår tydligt av turerna kring OpenAI:s vd Sam Altman. I vad som kanske är årets viktigaste nyhet framkom det förra veckan att Altman blivit sparkad av bolagets styrelse för sin oförsiktiga hantering av bolagets teknik. Efter några dagar fick han tillbaka jobbet och styrelsen sparkades i stället.
De tvära kasten i ett av världens viktigaste AI-bolag visar med all önskvärd tydlighet varför EU:s AI Att inte bör urvattnas när det gäller just den sortens generativa AI-system som OpenAI utvecklar, vilket medierapporter den senaste tiden antytt att det finns en risk för.
Men trots att allt detta potentiellt är så viktigt känner jag mest en lågintensiv likgiltighet. Ai-patin gör att tech-händelser som egentligen borde framkalla upprördhet, ilska eller oro, allt oftare lämnar mig mer eller mindre oberörd.
Det är ett problem eftersom många av världens mäktigaste tech-entreprenörer i princip sätter likhetstecken mellan AI och oreglerad marknadsekonomi (eller snarare, reglerad till tech-bolagens fördel).
Som science fiction-författaren Ted Chiang skrev i en essä för några år sedan: ”När Silicon Valley försöker föreställa sig superintelligens, är deras fantasi ofta otyglad kapitalism”.
Det tydligaste uttrycket är riskkapitalisten och mångmiljardären Marc Andreessens ”Techno Optimist Manifesto”, ett svamlande hopkok av gymnasial anarkokapitalistisk teknikdeterministism som vore lätt att avfärda med en gäspning – om det inte vore för att sådana idéer omfamnas av Silicon Valley.
Och just därför måste vi vara på vår vakt mot ai-patin.
På samma sätt som politisk apati riskerar att normalisera extrema åsikter och göra att farliga förslag passerar obemärkta, kan vår likgiltighet inför AI underlätta att farlig teknik och oetiska affärsidéer sprids utan närmare granskning och reglering.
Vad är det som driver ai-patin?
En källa är förstås att blotta mängden AI-nyheter känns överväldigande, man blir helt enkelt avtrubbad.
En annan är att så många av tech-brorsornas (de är oftast män) löften så sällan infrias att vi till sist inte tar dem på allvar.
En tredje källa till uppgivenhet och likgiltighet är att utvecklingen förefaller vara bortom vårt inflytande. Något vi inte kan, eller vill, påverka.
Men så är det inte – teknik är politik.
Att varje dag värja oss mot den libertarianska Silicon Valley-kapitalismens teknikdeterminism framstår alltmer som en av samtidens viktigaste vardagspolitiska handlingar.
Därför ska jag anstränga mig att fortsätta både förundras och uppröras av figurer som Marc Andreessen, Sam Altman, Elon Musk, Peter Thiel och Mark Zuckerberg, vars löften om tech-guld och gröna ai-skogar bygger på tron att de böja världen som de vill.
Det kan de inte – så länge vi inte låter oss invaggas i ai-pati.
Men den där AI-broschen får mig ändå att gäspa.
German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
