Kortsiktiga nationella intressen har tagit överhand i biståndspolitiken. Det skriver ekonomen Deniz Kellecioglu.
Sveriges bistånd bygger på ädla utgångspunkter. Men i verkligheten har politikområdet alltid drivits av en komplex blandning av internationell solidaritet och outtalade intressen.
På senare tid har kampen för att införliva egenintressen ökat stadigt. Alltmer biståndspengar har gått till svensk flyktingmottagning, svenska ministerlöner, svenska entreprenörer, svenska kommuner, svenska tankesmedjor, svenska institut och svenska ambassader.
Denna uppskruvade friktion mellan ideal och realitet har lett till ökat komplexitet, förvirring och många misslyckanden. Förlorarna är människor i fattigdom och svensk demokrati och solidaritet. Det är dags att prata öppet om detta.
Det övergripande målet med Sveriges internationella bistånd är att “bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”. Till detta har Sverige ett kvantitativt mål om att spendera en procent av bruttonationalinkomsten på bistånd.
Men i verkligheten urholkas ständigt dessa ambitioner av outtalade intressen. En mängd olika kanaler och metoder används för att bevara biståndspengar inom Sverige. Tanken är att gynna de egna leden och den egna ekonomin. Biståndet blir liksom en del av finanspolitiken, där svensk sysselsättning, arbetsplatser, skatteintäkter och svensk ekonomi ska stimuleras. Därför får alltfler svenska aktörer ta del av biståndskakan.
Denna upptrappning verkar sammanfalla med att det största partiet i regeringen, Moderaterna, som traditionellt sett varit skeptiska mot bistånd, samtidigt har en ideologisk drivkraft för att gynna näringslivet. Partiet sitter på avgörande ministerposter för själva genomförandet: finans, utrikes och bistånd.
Det är i sig inget fel att nyttja svensk expertis i olika utvecklingsfrågor. Men det finns flera viktiga problem, framförallt vad gäller demokrati. Den svidande kritik, uttryckt i den interna utvärderingen av UD:s bistånd handlar mycket om detta demokratiska underskott. Ett av rapportens centrala påpekanden handlar om den låga nivån av transparens och ansvarsutkrävande i UD:s biståndsinsatser. Det är därför inte konstigt att UD har tagit mer ifrån Sidas bord på senare år. På UD kan nationella intressen vårdas utan större insyn.
Man kan hävda att det är en win-win-situation. Men ju mer de kortsiktiga nationella intressena tar över hand, desto mindre sannolikhet att motparten tjänar på det. Eller så handlar det om att enskilda svenska aktörer tjänar mycket och utvecklingsslandet tjänar ytterst lite på samarbetet.
Kampen för att utnyttja biståndet i egna syften förvirrar också handläggare på Sida, UD och andra berörda organisationer. Det är svårt att legitimera tveksamma biståndsförslag, speciellt när de blir många och komplicerade. Allt detta bidrar till biståndets felkonstruktioner och misslyckanden.
Det kan vara viktigt att ändra på biståndets strukturer, men det är alltså minst lika viktigt att ändra inställning. Det kortsiktiga egenintresset bör ge vika för ett mer långsiktigt och upplyst nationellt intresse.
En sådan inställning handlar om att bevaka och utgå ifrån behoven och omständigheterna som människor i fattigdom befinner sig i och möta dem med genuint solidariska biståndssatsningar. En sådan vändning skulle innebära ett nytt paradigmskifte inom internationell politik. Då skulle Sveriges bistånd bli världsbäst på riktigt, inte bara minst dålig.
Deniz Kellecioglu, Internationell ekonom
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
