Energikrisen EU:s ledare måste agera nu för att göra Europa mer självständigt på energiområdet. Det skriver Susi Dennison vid Europeiska utrikesrådet (ECFR).
Nu när vi närmar oss årets kallare månader så växer de europeiska ledarnas farhågor för om unionen klarar av att hålla den ställning man tagit mot Ryssland under ett utdraget krig i Ukraina. Länders regeringar har börjat förstå att det kaos som Putin har orsakat i Europas energiförsörjning – och som förklarats med undanflykter som meningsskiljaktigheter gällande avtal eller underhåll – inte kommer att sjunka undan förrän EU:s medlemsländer börjar reagera och göra kollektivt motstånd. Europas ledare blir också alltmer medvetna, vilket sannolikt är Moskvas avsikt, om att rusande energipriser och levnadskostnader kommer förhindra dem från att göra sanktionerna mot Ryssland starkare medan landet fortsätter sitt grymma krig mot Ukraina under hösten.
Nu behöver politikerna vara ärliga om hur djup krisen som Europa står inför är.
Men det räcker inte att maktens korridorer har fått den här insikten. Nu behöver politikerna vara ärliga om hur djup krisen som Europa står inför är, samt om behovet för gemensam planering inför vintern och därefter för att kunna stå emot det mångfasetterade säkerhetshot vi står inför.
Istället för att se de stigande energipriserna på nationell nivå som isolerade problem så behöver Europas medborgare klarsynt ärlighet från sina politiker för att se helheten. Europa är för närvarande inte en aktör i det geopolitiska spelet kring Putins krig i Ukraina, utan vi är en leksak vars valmöjligheter berövas oss. När Tyskland behöver pressa Kanada, ett allierat land, att kringgå sina egna sanktioner för att reparera pipelinen Nordstream 1 för att säkerställa att den ryska gasen fortsätter strömma, som vi såg i juli månad, kan vi med säkerhet säga att Europa inte är självständigt.
Europas länder lägger sina ekonomiska reserver på att garantera att man har lager med fossila bränslen inför vintern, och ersätter det man brukade importera från Ryssland med samma sak. Samtidigt är man rädd för att fatta mer strategiska och långsiktiga beslut om att investera i hållbar energisäkerhet och snabbt skala upp de förnybara sektorerna som strategin RePowerEU som publicerades i maj förutsåg. Så länge detta pågår, är vi inte självständiga.
Och denna brist på självständighet har långtgående effekter. Om Europas ledare åker till COP27 i Sharm el-Sheikh i november efter att ha backat i arbetet med att nå målen för sänkta koldioxidutsläpp, så kommer deras rykte som ledare i klimatfrågan att ha fått sig en ordentlig törn. Om vi inte klarar av att i alla fall hålla oss till de målsättningar vi satte för oss själva i arbetet för att uppfylla Parisavtalet, så kommer vi aldrig kunna överbrygga förtroendeklyftan mellan oss och södra halvklotet. Denna klyfta har vuxit sig allt större på grund av klimatfinansieringen, skuldlättnader och vaccinnationalism, och om vi inte gör något åt den så kommer målet om en värld med noll koldioxidutsläpp verkligen att äventyras. Den uppsjö av katastrofer som orsakats av global uppvärmning som vi såg världen över bara under 2022 understryker efterföljderna för mänsklighetens framtid om vi skulle misslyckas att hålla fast vid våra klimatmål.
EU:s ledare bör eftersträva tre saker för att göra Europa mer självständiga på energiområdet under de kommande veckorna innan kylan sätter in.
Att Europas befolkning förtjänar att få veta sanningen om allt ovanstående betyder inte att EU:s ledare ska komma med ett budskap om hopplöshet. Det betyder snarare att den djupa kris som EU nu befinner sig i inte bara är ett resultat av bristande solidaritet, som man ofta får det att verka som, utan en renodlad säkerhetskris. När man ber Europas företag och privatpersoner att begränsa sin energianvändning och att spara inför vintern, så ber man dem inte att ”göra det rätta” utan snarare att skydda sig själva. Att planera och spara tillsammans har ett ändamål: att göra det möjligt för EU att sätta stopp för sin avhängighet av en brutal motståndare som försöker flytta det globala systemet från regelbaserad ordning till en värld av skoningslös konkurrens där EU – som grundades på rättsstatsprincipen – kommer få svårt att överleva. Det är det enda sättet att få ambitionen om den europeiska gröna given att fortsätta på rätt spår, som håller dörren öppen för investeringar i inte bara övergångslösningar med ”smutsiga” bränslen, utan även för att snabbt skala upp EU:s kapacitet att producera förnybar energi. Vi måste samarbeta, planera och slå samman våra resurser för att ge oss själva en chans att göra motstånd.
EU:s ledare bör eftersträva tre saker för att göra Europa mer självständiga på energiområdet under de kommande veckorna innan kylan sätter in. Först behövs ett gemensamt narrativ angående behovet av minskade koldioxidutsläpp och effektivare energianvändning under övergången till ren energi. Detta bör vara samma för alla regeringar, branscher och privatpersoner i Europa. Olika narrativ i olika EU-länder kan inte samexistera – ledarna måste vara tydliga med att vi inte kommer lyckas utan att alla delar av det europeiska samhället drar sitt strå till stacken. Det måste finnas en vilja att dela på den politiska kostnad som det innebär att förmedla det här budskapet, bland regeringskoalitioner och oppositioner i länder, samt i hela EU.
För det andra behövs en gemensam plan för hur man ska hushålla med energin under vintern – där medlemsländerna planerar tillsammans och delar med sig av sina resurser. Europeiska rådets mål från juli månad om att minska efterfrågan på gas med 15 procent under vintern var ett steg i rätt riktning, men de olika nationella insatserna som gjorts för att följa upp denna målsättning tyder på att man radikalt behöver ändra sitt tillvägagångssätt. EU måste titta strategiskt på Europas kollektiva resurser inför vintern, innan de sannolika underskotten kommer, för att undvika att vädjan om hjälp från ett medlemsland till ett annat politiseras och orsakar ytterligare splittring. Detta scenario är en del av Moskvas strategi med vältajmade stopp i gasförsörjningen till EU-länder, och EU måste göra strategin mindre effektiv med hjälp av gemensam planering.
För det tredje så återinvesteras inte de stora vinster som görs på el från rena källor i EU för att skala upp kapaciteten med vind, sol och väte på grund av långsamma tillståndsprocesser och otillräckliga incitament. EU:s ledare måste påskynda det nationella arbetet som läggs fram i RePowerEU-strategin för att avsevärt – och snabbt – skala upp den förnybara elproduktionen. Investeringen och planeringen måste vara proportionell med den stora kris som råder.
EU har nu nått en punkt där man är redo att göra vad som helst för att ta sig an energikrisen som Putin skapat. Lyckligtvis är vägen framåt tydlig, men Europas regeringar måste nu visa det politiska mod som krävs för att välja den.
Susi Dennison, leder European Power-programmet vid Europeiska utrikesrådet (ECFR)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
