Dags för en blocköverskridande skoluppgörelse

Politikerna måste gräva ner stridsyxan vad gäller Sveriges viktigaste framtidsfråga. 

»Vi måste investera i jämlikhet, likvärdighet och stoppa skolsegregationen«, sa gymnasieminister Aida Hadzialic i en av många skolpolitiska debatter i Almedalen i veckan.

Det är en fin ideologisk vision som också sätter fingret på vad som är akut nödvändigt att åtgärda i svensk skola. Den skola som i mångt och mycket är ojämlik, har långt kvar till likvärdighet och är segregerad.

I Skolkommisionens delbetänkande »Samling för skolan« från i maj är en viktig slutsats att bristerna i resursfördelningen måste åtgärdas. Elever har olika behov och dessa behov måste tillgodoses, oavsett bakgrund, kommun, huvudman och skolenhet. Ett sätt att möta behoven är att locka de skickligaste och mest erfarna lärarna till de skolor med elever som behöver mest stöttning.

Lärare måste få fokusera på kärnan i uppdraget, att undervisa. Och det borde vara självklart att tillsammans med skolledning och elevhälsa sätta in rätt stöd för rätt behov i rätt tid. Men det tar tid och tid kostar. Istället för kvalitetslotteri för eleven måste staten in och ta ansvar för att resurserna behovsfördelas.

»Så formar vi framtidens gymnasieskola« från Lärarnas Riksförbund bekräftas skolkommissionens slutsatser genom lärares och föräldrars röster. De pekar ut samma motivations- och resultathöjande framgångsfaktor för eleven – en engagerad och kunnig lärare som har tid att se och hjälpa sina elever. Och för att såväl öka andelen behöriga till gymnasiet som att minska andelen som hoppar av gymnasiet behöver lärarnas förutsättningar för kärnuppdraget bättras på avsevärt. Budskapet till allmänhet och politiker är solklart: Låt lärare få vara lärare.

Lärarförbundet är lika tydligt på DN Debatt – de kräver av Sveriges politiker att avge ett gymnasielöfte, som innebär ökade förutsättningar för elever och lärare att tillsammans ta sig igenom gymnasieåren. Att säkra en fullföljd gymnasieutbildning är också en förutsättning för våra nyanlända ungdomars möjlighet komma in på arbetsmarknaden och att därigenom integreras i samhället.

Lärarförbundets förbundsordförande Johanna Jaara Åstrand avslutar debattartikeln med att kräva att politikerna höjer ambitionsnivån när det gäller integrations- och utbildningspolitiken. Det ska hon och andra fortsätta kräva. Men det är kanske inte ambitionerna det är fel på. Snarare saknas viljan att i stället för att plocka fruktlösa politiska debattpoänger, sätta sig ner och ta fram en långsiktig och bred parlamentarisk överenskommelse om vilka åtgärder som ska sättas i verket utifrån skolkommissionens förslag. Slutbetänkandet kommer om ett halvår.

Skolkommissionen bedömer att avsevärda resultatförbättringar kan nås inom en tioårsperiod, om deras åtgärdsförslag sätts i verket. Det skulle vara att ta verkligt politiskt ansvar för skolan att påbörja de blocköverskridande samtalen redan nu.