”Demokratin har kommit lite på mellis”, skrev Björn Elmbrant 1997 i en bok om den svenska 1990-talskrisens åtstramningar. Orden blev en väckarklocka. 2011 har återigen demokratin blivit den glömda faktorn – men den här gången i hela EUropa. Den stora krisen beskrivs nästan uteslutande i ekonomistiska termer. De politiska förändringar som sker hamnar i skugga. Att den europeiska demokratin inte diskuteras är journalisternas, opinionsbildarnas och de intellektuellas svek. När klassiska frågor ställs på sin spets är deras intresse förstrött.
De två hårdast drabbade länderna, Italien och Grekland, har nu teknokratiska och ”opolitiska” regeringschefer. De kan innebära övergångar till mindre korrupta politiska system. Men teknokratier i svåra krislägen bör betraktas med skepsis. Även om båda regeringarna kontrolleras av folkvalda parlament innebär de – i synnerhet i Italien, där hela regeringen är en samling experter – att demokratin förflyttats några steg mot den punkt där den, med ett administrativt nödbeslut, kan avskaffas eller allvarligt inskränkas.
Egentligen skulle man inte behöva känna oro. Liknande övergångsregeringar är inte ovanliga. Men den närmast totala frånvaron av grundläggande kritiska invändningar känns obehaglig. Europa verkar ställa sitt sista hopp till en krets italienska teknokrater. Pressen att lyckas blidka ”marknaden” – vår tids metafysiska världsande – är så stark att avsteg från demokratiska rättsregler mycket väl kan accepteras i ett tillspetsat krisläge: av andra regeringschefer, av Europeiska Centralbankens ekonomer och även av en nervös allmänhet.
Man bör påminna sig om att Grekland och Italien är länder med skakig demokratisk historia. Så sent som i början av 1990-talet föll det italienska politiska systemet samman, som en konsekvens av kalla krigets slut och de korruptionsskandaler som kallades Tangentopoli – mutstaden. Efter det kom Silvio Berlusconi. Inget blev egentligen bättre.
Men oron för demokratins framtid handlar inte bara om två krisdrabbade länder. Det gäller i kanske ännu högre grad själva EU och därmed Europa som helhet. I en bok, som i veckan publiceras i en rad europeiska länder, riktar den nu 82-åriga tyska rättsfilosofen Jürgen Habermas skarp kritik mot kontinentens regeringschefer och politiska etablissemang. Han varnar att de civilisatoriska och demokratiska framsteg Europaprojektet inneburit nu riskerar att förvandlas till ”ett postdemokratiskt byråkratherravälde” i skuggan av krisen. Läget är helt enkelt allvarligt.
Habermas har på äldre dagar axlat manteln från Jean-Paul Sartre, Raymond Aron, Simone de Beauvoir och andra som europeisk offentlig intellektuell. Han formulerar sig visserligen helt utan esprit, men alltid med eftertanke. De senaste 20 åren har han hela tiden återkommit till frågan om Europas politiska ordning och fullföljer då linjerna från 1789: konstitutionell rättsordning, rättigheter, demokrati och social rättvisa.
I den nya boken, ”Om Europas författning”, pekar han ut de författningsmässiga innovationer som utmärker EU och hur de kan bli instrument även för en global demokratisk rättsordning. Men i första hand är boken minnesvärd som pamflett. Habermas är nämligen arg.
Det som nu sker är att regeringscheferna i Europeiska rådet ensidigt rycker åt sig makten att fatta långtgående beslut. Men det är en maktutövning utan rättslig grund där Europaparlamentet och kommissionen medvetet fråntas den makt de ska ha. I EU-kommissionens svenska nyhetsbrev kallas unionens nya maktcentrum ”Frankfurtgruppen” – en krets av regeringschefer och tjänstemän – utan någon djupare demokratisk legitimitet. Vad har Merkel och Sarkozy egentligen för rätt att fatta beslut på egen hand om Grekland?
Som enda möjliga alternativ ställer Jürgen Habermas i stället en fortsatt demokratisering av EU. Den europeiska finanspolitik som tar form måste inkludera även parlamentet – medborgarnas röst i EU. Regeringscheferna i Europeiska rådet måste därför ”vilja något som går emot deras eget intresse av att behålla makten.” Men i stället gör de tvärtom. De slår vakt om EU som ett elitprojekt. Det kallar Habermas politisk ”fräckhet”.
Konsekvensen av denna fräckhet är att medborgarna lockas tillbaka till den nationalistiska illusionen, med hela det historiskt välbekanta paketet av gränsbevakning, antieuropeisk retorik och xenofobi.
Slutsatsen är en uppmaning. Den europeiska demokrati, som han menar gjorts möjlig av Lissabonfördraget, måste nu erövras på torgen, genom opinionsbildning och ställningstaganden. Annars kommer EU omärkligt, genom en rad ”krisbeslut”, glida över i sin motsats: välvillighetens postdemokratiska ordning. Till Europas socialdemokrater ställer han den självklara frågan: ”Varför tar de inte chansen att bryta sig ur sina nationalstatliga burar och skaffa sig nya handlingsutrymmen på europeisk nivå?”
I Sverige är svaret en generad tystnad.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
