Det är flyktingarnas kris, inte vår 

ledare Att kriser skapar flyktingvågor är förutsägbart. Sverige måste nu ta sin del av ansvaret och både hjälpa på plats och med att ge plats.

Så är det ett faktum: talibanerna kontrollerar Kabul och skräcken sprider sig över Afghanistan.
Att människor kommer att fly är förutsägbart. Våld tvingar människor på flykt, särskilt när våldet riktas mot civilbefolkningen. Samtidigt är det svårt att förutsäga hur många som kommer att tvingas lämna sina hem, och vart de kommer att ta vägen.
Som vanligt kommer de flesta vara fast i landet där våldet äger rum. FN:s flyktingorgan UNHCR uppskattar att minst 400 000 människor bara i år, före de senaste veckornas utveckling, tvingats till internflykt inom Afghanistan. En kvarts miljon har flytt sedan maj, 80 procent av dem är kvinnor och barn.
Detta i ett land där de redan fanns 2,9 miljoner internflyktingar.

Tyvärr har flyktingars behov av skydd utvecklats till en bricka i geopolitiska spel.

Nu kommer det antalet att öka kraftigt. Afghanistan är ett svårt plågat land, inte bara av våldsamma konflikter utan också av torka och utbredd fattigdom. De senaste månaderna har Afghanistan dessutom drabbats hårt av COVID-19.
Samtidigt som antalet internflyktingar ökar, kommer de som har möjlighet att söka sig till andra länder.
Många kommer att försöka ta sig över närmaste gräns, och UNHCR vädjar nu till grannländerna att fortsätta hålla gränserna öppna för flyktingar. Iran har tagit emot afghanska flyktingar i omgångar under 40 år. Där finns i dag nästan en miljon afghaner. Och hundratusentals afghaner bor sedan generationer i flyktingläger i Pakistan. Nu kommer dessa båda grannländer att behöva ta emot ännu fler.
Flyktingars möjlighet att ta sig vidare bortom grannländerna är beroende av vilka resurser de har. Att ta sig till EU kräver tillgång till pass och visum, och pengar att betala biljetter och kanske smugglare, möjlighet att muta gränsvakter. Därför är det oftast de mest resursstarka som söker asyl utanför närområdet.
Mänskliga band påverkar också: den som kan försöker ta sig till ett land där det finns en släkting, en vän. Men även sådant som rykten kan påverka. Plötsligt uppfattar människor att det finns en öppning, längs en viss gräns eller vid en specifik gränsövergång. Ibland tar sig så många människor till en plats att de i sig självt skapar en öppning. Som när tusentals människor samlades runt tågstationen i Budapest sommaren 2015. Svårt att förutse.

Tyvärr har flyktingars behov av skydd också utvecklats till en bricka i geopolitiska spel. Turkiet sätter en ära i att inte kräva visum av människor från muslimska länder. Belarus diktator Lukasjenko verkar leka med tanken att förbättra sin förhandlingsposition gentemot EU genom att låta asylsökande ta vägen från Istanbul via Minsk till den litauiska gränsen och EU. Hittills har några hundra asylsökande kommit till Litauen den vägen. Kommer de att bli fler? Det är svårt att veta.
Det som går att veta är detta: det är flyktingarnas kris, inte vår. I Sverige och resten av EU finns kapacitet att hjälpa. Mest effektivt är det såklart att hjälpa på plats. Nu krävs enorma resurser till tält, matpaket, vattenreningstabletter och grundläggande sjukvård. Biståndet kan också skapa förutsättningar för människor att stanna kvar genom att hålla skolor och sjukvårdskliniker öppna. Där kan Svenska Afghanistankommittén spela en roll, världsledande som de är på att ge bistånd i svåra situationer, som utrikesminister Ann Linde uttryckte det i P1s Godmorgon världen i söndags.

Men vi kan göra mer än att hjälpa på plats. UNHCR:s budskap till länder som ligger längre bort – som Sverige – är tydligt: nu kan afghaner som redan befinner sig i andra länder vara i behov av skydd: ”se till att de kan söka trygghet”. Deportationerna av avvisade asylsökande från Afghanistan måste upphöra, och afghaner som i dag lever i ett irreguljärt limbo måste få möjlighet att söka asyl på nytt.
Vi och andra EU-länder hade såklart kunnat förbereda oss bättre på det förutsägbara: att människor kommer att behöva skydd i Europa. Istället för att hetsa mot invandrade, överdriva integrationens kostnader och tiga om vinsterna hade vi kunnat förbereda våra samhällen på att vi kommer att behöva visa solidaritet. Vi hade kunnat ta tillvara på erfarenheterna från flyktinghösten 2015 för att bygga ut vår mottagningskapacitet.
Nej, vi kan inte ”ta emot alla”. Det kan ingen. Men vi har en förbannad plikt är bära vår del av ansvaret.