Det är inte psykologi utan politik som behövs

Just som många av oss firade att Obama blev återvald som president i USA kom beskedet att Ericsson drastiskt drar ned på antalet anställda i Sverige. Glädjeruset kom av sig. I stället trängde sig en verklighet av ekonomisk kris och arbetslöshet på.

Onsdagens storvarsel innebär att 1550 personer kan sägas upp. Samtidigt drar Husqvarna ned med 600 personer. I går meddelade Pilkington att fabriken i Halmstad läggs ner. 230 personer mister jobbet. Nyligen varslade Telia 2000 personer globalt. Atlas Copco, Volvo lastvagnar, Trelleborg, Swedavia är andra industriföretag som drar i bromsen och säger upp personal.

Varselvintern är här och den ser ut att bli lång och bister. Hittills i år har över 45 000 personer varslats. Redan går omkring 400 000 personer går utan jobb och antalet personer som tvingas leva på socialbidrag har ökat med 30 procent.

Allt det som regeringen Reinfeldt gick till val på – öka jobben, minska utanförskapet – har misslyckats. I Sverige råder massarbetslöshet och ökad social utslagning.

Länge har vi fått höra från herrarna Borg och Reinfeldt att svensk ekonomi står sig stark och att vi har klarat krisen alldeles utmärkt. Jovisst statsfinanserna är i god ordning, men tron att Sverige inte skulle drabbas av Greklands, Spaniens, Portugals och andra europeiska staters djupa kris är naivt.

Det europeiska livsfarliga experimentet att försöka svälta ut redan tynande ekonomier straffar sig. När nu tyska ekonomin bromsar in slår det direkt mot den svenska exportindustrin.

Den europeiska krisen och den rådande lågkonjunkturen är förstås inte regeringens fel. Däremot är den dåliga beredskapen inför varselvågen som nu tar fart definitivt ett inhemskt politiskt problem.

”Det är ett jobbigt besked för dem som nås av det här”, säger statsministern med bekymrad min. ”Jag känner stort med dem som drabbas av varsel”, säger näringsministern lika bekymrad hon.

Nu är regeringen inte vald för att vara någon sorts inkännande själavårdare åt folket utan är den som har ansvar att vända utvecklingen åt rätt håll igen. Det är inte psykologi utan politik som behövs.

Regeringen spår i sin budgetproposition att tillväxten kommer att öka och arbetslösheten sjunka betydligt under kommande år. Man kan undra om Anders Borg har hjälp av oraklet i Delfi eller spågumman Saida? Så gott som alla andra bedömare, spår att det vi nu ser förmodligen bara är början på en lång och rejäl jobbkris. Varslen lär bli många fler.

Hur tänker regeringen värna jobb och utbildning framöver? Medan Obama bestämde sig för att aktivt rädda amerikanska bilindustrin lät regeringen Saab gå i graven. Tänker man fortsatt passivt se på när hundratusentals svenska industrijobb försvinner? Hur ska nu jobb skapas?

Varselvintern är här och från Rosenbad hörs bara tomma ord om att det är jobbigt för den som drabbas.