Politiken ska sätta ramarna för skolpolitiken – inte friskolorna

Det finns en växande insikt om att dagens skolsystem skapar stora problem.

Liberalernas partiledare Johan Pehrson är sedan några månader ny utbildningsminister. Han säger sig ha för avsikt att ta i med hårdhandskarna mot oseriösa friskolor. Han vill att deras vinster ska begränsas. Pehrson utesluter inte ett totalt vinstförbud. Om det gäller alla skolor eller bara de som inte sköter sig, framgår inte riktigt.

Liberalerna har tidigare fördömt sådana utspel som socialistiska och planekonomiska styggelser. Liberalerna har varit de mest dogmatiska försvararna av marknadsskolan. Det är en av borgerlighetens främsta politiska segrar, som korrigerat och begränsat den socialdemokratiska välfärdsstatens verkningskraft. Liberalernas skolpolitik har alltid varit en smula motsägelsefull. Partiet har försvarat marknadsskolan men samtidigt sagt sig vilja ”förstatliga skolan”. 

Detta med vinstförbud för friskolor är nog ett utspel vi ska ta med en nypa salt

Det är lite Hawaii-hockey över Liberalerna numera, det liberala politiska spelet rör sig snabbt från försvaret till anfallet och pausar sällan i mittzonen. Ta frågan om välfärdens finansiering. Kommunerna har tvingats skära ner personal de senaste åren, även i skolan. Nu kritiserar Johan Pehrson i en intervju i Svenska Dagbladet kommunerna för att inte ha prioriterat skolan. Samtidigt har staten inte skrivit upp statsbidragen för att kompensera för de senaste årens kostnadsökningar. Men Johan Pehrson spelar ner de ekonomiska dimensionerna: ”det krävs också andra åtgärder som att återinföra disciplin i klassrummet”.

Det bästa man kan säga om Liberalernas skolpolitik är att den är kluven. Men hänger den ihop? Johan Pehrson säger sig vilja skapa ordning och reda i skolan, sätta åt fuskande friskolor och reformera betygssystemet. Man kan bara önska honom lycka till. Men kommer han att ta sig an de strukturella problemen i dagens marknadsskola?

Detta med vinstförbud för friskolor är nog ett utspel vi ska ta med en nypa salt. Han säger för övrigt att han inte kan ”utesluta” det, han utlovar inte ett sådant förslag. Sannolikheten att han skulle presentera en proposition om vinstförbud är tämligen obefintlig. Snarare ska utspelet betraktas som ett sätt att ta loven av en växande kritik mot marknadsskolan. Det är inte första gången vi har sett sådana testballonger. Redan dåvarande finansministern Anders Borg ville förbjuda att riskkapitalister ägde skolor. Det blev inte mycket med det. Och sedan börsnoterades flera svenska skolföretag. 

Bakgrunden är att det finns en växande insikt om att dagens system skapar stora och återkommande problem. Det märks i opinionen, som blivit alltmer skeptisk till friskolor. Insikten om att något skaver finns även bland borgerliga väljare och politiker. Det pressar politiker som Johan Pehrson att i varje fall ge intryck av handlingskraft för att komma till rätta med de värsta avarterna. Under de senast tio–femton åren har vi sett åtskilliga exempel på privata skolor som har havererat. En del har gått i konkurs. Andra har haft kopplingar till religiös extremism. Och det finns åtskilliga som inte har fullgjort sitt uppdrag. Det har förstås drabbat eleverna som valt ”fel” skola. 

Bara förra veckan avslöjade SVT att många av de elever som gått på Thoren Business School i Växjö (som nu fått stänga) inte kommer att kunna få ut sina gymnasiebetyg till våren. Skälet är att de inte fått tillräcklig utbildning i centrala ämnen. Så nu får de antingen läsa kurser på komvux eller gå ett fjärde år på gymnasiet för att få ut sina betyg. Annars kan de inte söka vidare till högre utbildning. Kostnaden för dessa kurser och detta privata misslyckande får det offentliga stå för. Thorenkoncernen har gjort en vinst på över 900 miljoner kronor under tio år. Den tidigare ägaren tog ut 80 miljoner i aktieutdelning. Detta är bara ett exempel. Listan på misskötsel och rena rama haverierna kan vid det här laget göras lång, ja mycket lång.

Samhället, politiken, staten och kommunerna har det yttersta ansvaret för skolan. Skolan måste vidare vara en beständig kunskapsinstitution. Inte något som etableras snabbt och överlever bara under kort tid. Friskolorna ska inte ha fri dragningsrätt på offentliga medel. Nu överkompenseras de, medan kommunerna ändå i slutändan har ansvaret för att alla elever får sin lagstadgade utbildning. Det hindrar inte att skolan ska bejaka valfrihet och mångfald. Men det måste finnas ett övergripande samhälleligt ansvar och kontroll. Privata aktörer ska verka inom de ramarna. Skolan ska inte riggas för den omvända logiken, att den offentliga sektorn tjänar de privata aktörerna. 

Det är politiken som ska sätta ramarna för skolpolitiken, inte friskolorna. Det kommer att ta tid och kräva en rad politiska beslut och åtgärder för att få ordning på den svenska skolan. Det behövs kort sagt en synlig politisk hand. Om den osynliga marknadens hand får fortsätta styra skolan lär det inte bli så. Då kan vi säga farväl till en skola som erbjuder alla elever en god start i livet. Vilket är en central byggsten i ett bra samhälle där alla får möjlighet att färdas väl genom livet.