Det är något sjukt med Sverige

Den alarmerande ökningen av depressioner beror inte nödvändigtvis på att människorna är sjuka. Är det egentligen konstigt att en hel generation mår så dåligt när samhället är så pass otryggt? 

Tryckkänsla över bröstet. Svettningar. Yrsel. Overklighetskänslor. Skräcken när mörkret sköljer över hela ens medvetande. Kapslar in känslolivet.

För den som lider av psykisk ohälsa känns symptomen igen. Och många är det.

Antalet svenskar som insjuknar i depression för första gången har ökat med 20 procent det senaste decenniet. Från 2002 till 2016 har diagnoserna närmare trefaldigats.

Allt fler mår allt sämre — inte minst unga.

Statistik från Folkhälsomyndigheten bekräftar mönstret. Resultatet från myndighetens nationella folkhälsoenkät, »Hälsa på lika villkor«, visar att var femte svensk diagnostiserats med depression minst en gång i livet.

Världshälsoorganisationen WHO varnar för att depression kan vara den enskilt största sjukdomen i världen inom loppet av några år.

Depression och ångest har blivit folksjukdomar.

Visst kan det delvis bero på att vi faktiskt vågar söka hjälp mot psykisk ohälsa, att det historiska stigmat håller på att brytas. Att gå i terapi eller äta medicin mot depression behöver inte skilja sig från att gå till sjukgymnast för ryggont eller äta blodtrycksmedicin.

Fast det är långtifrån hela bilden.

För siffrorna från Socialstyrelsen visar ett strukturellt problem. Det är ingen slump att depressionsdiagnoserna kryper ned i åldrarna. Den största ökningen är bland dagens unga — ett slags generation depression.

Ett gott samhälle ska lyfta upp och ge människor makt och mod att förverkliga sig själva. Inte framkalla depressioner.

Svaret från politiken måste bli tvåfaldigt.

• För det första måste vården ta den psykiska ohälsan på allvar och erbjuda vetenskapligt bevisad terapi och medicinering som faktiskt fungerar.

Ingen ska behöva må dåligt.

• Men det vore förrädiskt att reducera den psykiska ohälsan till ett individuellt problem. Den alarmerande ökningen av depressioner beror inte nödvändigtvis på att människorna är sjuka.

Tvärtom tyder mycket på att det är samhället som är sjukt. Som gör oss sjuka.

För att förstå samhället måste vi använda använda oss av ett strukturellt och materiellt raster. Makt, fördelning, ekonomi.

Detsamma gäller den psykiska ohälsan. För som Per Ham Ghatan, sektionschef för rehabmedicin på Akademiska sjukhuset, säger till SVT:

»Det jag tycker är intressant är frågan om samhällsutvecklingen ställer ökade krav på oss människor och det kommer till uttryck i att vi mår sämre. Vi har sett vågor av ökningar kring depressioner. Den förra var efter effektiviseringar i offentlig sektor i slutet av 1990-talet.«

Sammanhanget vi lever i präglar vilka vi är och hur vi mår.

Är det egentligen konstigt att en hel generation mår så dåligt när samhället är så pass otryggt?

Flodvågen av egenanställningar, sms-jobb och digitalt daglöneri splittrar och skiktar. En egen bostad har blivit som en hägrande trofé snarare än rättighet. Klassamhällets klyftor har vidgats och skärpts.

Vi kan inte ha det så här. Vi måste prata om hur vi mår. Som människor och som samhälle. Och vi måste göra något åt det.

Ett gott samhälle ska lyfta upp och ge människor makt och mod att förverkliga sig själva. Inte framkalla depressioner.