Det är något som skaver med »Sverigebilden«

Sverigebilden verkar bli årets politiska stridsfråga. Men gamla politiska sanningar om vad som vinner val tycks inte gälla längre. Och de kontrasterande verkligheterna skaver.

I veckan arrangerade SVTs Aktuellt en debatt där Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson företrädde uppfattningen att Sverige är ett land i inre förfall präglat av galopperande brottslighet.

Han beskrev ett land där invandrargrupper skapat sitt eget utanförskap och att »majoritetssamhället« nu måste »ta tillbaka« de invandrartäta områdena.

Miljöpartiets Isabella Lövin hävdade däremot att Sverige är ett bra land att leva, och framhöll att regeringen redan fattat beslut om åtgärder mot de problem som finns.

Vinkeln är dock inte ny. Frågan: Anser du att landet är på väg i rätt eller fel riktning? ställs ofta i olika slags opinionsmätningar. Svaret anses indikera om väljarna tänker rösta för den sittande regeringen eller kan tänka sig ett maktskifte.

Men vad säger frågan egentligen?  Kanske att bilden av verkligheten tar en allt viktigare  roll i  politiken. Eller är det bara ett uttryck för den vanliga kampen om problemformuleringsprivilegiet?

En sak är säker. En del gamla politiska sanningar tycks inte gälla längre. Ekonomi och välfärd brukade avgöra vilka partier och vilket block som fick regera. Men Moderaterna förlorade valet 2014 trots att Socialdemokraterna då hade lägre förtroende i ekonomiska frågor.

Sedan dess har spänningarna mellan folket och eliten, det lokala och det globala, nationen och EU, slutenhet och öppenhet hamnat i förgrunden för politiska vägval. Det räcker med att skriva Trump och Brexit.

Inför Vänsterpartiets kongress kastar partisekreterare Aron Etzler på DN-debatt in en pinne på den här brasan. Han är en teoretiskt bevandrad partisekreterare med en förmåga att analysera politikens krumbukter.

Som så ofta är udden riktad mot Socialdemokraterna och deras valstrategi som också innefattar frågor som rör lag och ordning. Etzler menar att socialdemokraterna därmed bekräftar SD:s världsbild och ger högern i allmänhet triumf på hand och på så sätt spelar ner vänster-högerdimensionen.

Etzler ger en ram för den kritik som även många socialdemokrater riktat mot paritets valstrategi, att partiet spelar på «motståndarnas planhalva«.

Det är möjligt att här invända, för att fortsätta fotbollsspåret, att inget lag vinner några matcher på den egna planhalvan.

Klass ersattes av folk i den socialdemokratiska agitationen redan på 1920-talet.

En drastisk förändring är onekligen att väljarna numera rankar invandring-integration och lag och ordning som de viktigaste frågorna. Denna förflyttning har skett på bara några år.

Alla partistrateger måste förstås i någon förhålla sig till och adressera dessa frågor. Frågan är hur. Det finns alla skäl i världen att vara orolig om fokus bara ligger på hårdare straff. Därvidlag har kritikerna av S-strategin förstås rätt.

Men samtidigt. Den som läst socialdemokraternas historia vet att partiet haft en osedvanlig förmåga att paketera om sitt budskap utifrån nya utmaningar.

Klass ersattes av folk i den socialdemokratiska agitationen redan på 1920-talet.

Efter andra världskriget talade partiet snarare om löntagarna än om arbetarna, för att också inkludera det ökande antalet tjänstemän. Folkhemmet var från början ett konservativt begrepp som Per Albin förändrade och gjorde till en socialdemokratisk metafor.

Det är värt att påminna om att det fanns interna kritiker mot de nya tongångarna även då.

I det här valet försöker Socialdemokraterna tvista oron för den organiserade brottsligheten mot «trygghet« kopplat till välfärd och lag och ordning. Om detta är ett framgångsrecept återstår väl att se. I höst vet får vi åtminstone ett första svar.

Men det är något annat som skaver i Sverigebilden.

• Den svenska ekonomi går på högvarv.

Arbetslösheten går ner, låt vara från en för hög nivå. Samtidigt har vi en unik ekonomisk framgångshistoria bakom oss. Under drygt två decennier har nästan alla löntagare fått reallöneökningar. Varje år. År efter år.

• Till det här kommer alla skattesänkningar, genomförda av socialdemokratiska regeringar och särskilt av borgerliga ministärer.

Det har gett oss ännu mer i våra privata plånböcker. Kostnaderna för dem som äger sitt boende har minskat.

• De låga räntorna har möjliggjort dyra bostadsköp, lån till renoveringar och konsumtion.

Den som reser runt i Sverige kan rent fysiskt se förändringen. I form av alla nya och gamla nyrenoverade hus. Till detta alla shoppinglandskap som byggts upp utanför städerna, där en ny konsumtionsgeografi har uppstått för dem som har bil.

Allt detta sätter förstås hela flyktingdebatten i ett annat moraliskt ljus.

Även om konsumtionen rakat i höjden och inkomsterna ökat har fördelningen blir allt mer orättvis.

Men det finns också en annan sida.

• Stora grupper står utanför arbetslivet.

Vi har aldrig kommit tillbaka till den låga arbetslöshet vi hade innan 90-talskrisen.

• Den offentliga sektorn är till stora delar satt på svältkur.

Revorna i välfärdsväven är uppenbara på många områden.Även om konsumtionen rakat i höjden och inkomsterna ökat har fördelningen blir allt mer orättvis.

• Sverige har de snabbast växande klyftorna i OECD.
• Medan de som äger sitt boende fått se sina värden öka och boendekostnader minska har hyresgästerna inte varit del av den här »festen«.

Tvärtom har hyresboendet blivit allt dyrare. De regionala klyftorna och för den delen de inom-regionala spänningarna i de stora tätorterna är uppenbara.

För 60 år sedan kom John Kenneth Galbraith bok Överflödets samhälle. Där varnade han för att den privata sektorn skulle präglas av överflöd medan den offentliga sektorn bara tilldelas knappa eller magra resurser. Boken är på ett nästan skrämmande sätt lika aktuell i dag som 1958.

Detta är frågor som debatten om Sverigebilden borde fokusera på. De avgör i grund och botten om Sverige rör sig rätt eller fel riktning.