Ledare Starka block i politiken går inte ihop med den så kallade negativa parlamentarism vi har i Sverige. Partierna måste ta sitt ansvar för att det ska gå att forma majoriteter.
Mandatperioden slutade som den började, med politisk turbulens och osäkerhet in i det sista. Så har det varit sedan 2014. Det har varit åtta år av röra och oreda. Decemberöverenskommelsen dog en tidig död. Januariavtalet föll sommaren 2021. Den rödgröna och den röda regeringen har vid flera tillfällen fått regera vidare på oppositionens budgetar. Och blivit överkörd ett otal antal gånger i olika sakfrågor.
Tjuvnyp och maktspel tillhör förstås politikens vardag. Men om det politiska spelet skymmer sakfrågorna kan väljarna lätt vända demokratin ryggen. Politikerföraktet närs av småaktiga politiker. Att kasta grus i maskineriet har i det långa loppet inget egenvärde. I länder där detta blivit norm och vardag har den politiska konfliktnivån successivt höjts.
Förtroende tar lång tid att bygga upp, men kan förstöras snabbt och brutalt
Utvecklingen i USA är därvidlag ett oroande exempel. Det började med att tonläget skruvades upp. Under senare år har Kongressen flera gånger blockerat budgetar och stoppat utbetalningar av federala löner. Och sedan äntrade Trump scenen. Radikaliseringen på högerkanten verkar leva sitt eget liv. Så långt har det förstås inte gått i Sverige.
En insikt är ändå att förtroende tar lång tid att bygga upp, men kan förstöras snabbt och brutalt.
Strax innan riksdagen tog sommarledigt röstade riksdagen igenom den nya tilläggsbudgeten (som först blockerades av oppositionen av formella skäl). Regeringens pensionsförslag gick därigenom till sist igenom. Det är förstås en fjäder i hatten för den socialdemokratiska regeringen och Magdalena Andersson. I slutändan röstade även Centern på regeringens budget, tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Höjningen av pensionerna kommer att träda i kraft redan innan valet.
Det är lätt att förstå varför högeroppositionen försökte blockera förslaget och varför regeringen var så angelägen om att få igenom det. Efter alla svårsmälta politiska kompromisser kan regeringen nu gå in valrörelsen med mer pengar till en viktig väljargrupp.
Men hur ser det politiska landskapet ut efter valet? Kommer vi att gå ytterligare fyra röriga politiska år till mötes? Det ska förstås inte uteslutas. Men det vore djupt olyckligt. Emil Uddhammar, professor i statsvetenskap, skrev i Svenska Dagbladet att den svenska parlamentarismen ”är satt ur spel”. En statsminister kan bli vald så länge inte en majoritet av ledamöterna i riksdagen röstar emot. Det kallas ”negativ parlamentarism”. Samma sak gäller vid misstroendeomröstningar. Det var fler som röstade för än emot misstroendet mot Morgan Johansson häromveckan, men han satt ändå kvar, för det var ingen majoritet av ledamöterna som ville avsätta honom.
Emil Uddhammar undviker det faktum att om en alternativ statsministerkandidat hade existerat hade vederbörande kunnat tillträda. Ulf Kristersson föreslogs för riksdagen redan efter förra valet, men en majoritet röstade emot honom. Och med den vissheten valde han efter att regeringen avgått sommaren 2021 att inte ens försöka bli vald.
I boken ”Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid” argumenterar mittenliberalerna Per Svensson och Svante Weyler för att det är den negativa parlamentarismen som är boven i dramat. De vill istället att en majoritet av ledamöterna i riksdagen måste stödja statsministern. Jag tvivlar på att det skulle underlätta regeringsbildandet. Eller ens adressera grundproblemet.
Jag skulle börja i en annan ända. Frågan är varför den nuvarande parlamentariska ordningen funkat tidigare, men inte är lika självklart smidig i dag? Vad är det egentligen som har ändrats?
Grundproblemet är att negativ parlamentarism inte går särskilt bra ihop med fasta och formaliserade block i kombination med att vissa partier från början är exkluderade från politiskt inflytande, med vilka inga förhandlingar överhuvudtaget får ske. Historiskt sett har Socialdemokraterna varit mästare på negativ parlamentarism, det vill säga att luta sig vänsterut ibland och kompromissa och göra upp åt höger då och då.
Hela idén med Alliansen, som Fredrik Reinfeldt var pappa till, var att de borgerliga partierna skulle gå samman i ett fast block, de fyras gäng skulle utmana Socialdemokraternas maktinnehav. Det var ett för borgerligheten lyckat projekt. Blockbildningar fungerar bra i regeringsställning, men ställer till stora problem om samma partier agerar samfällt i opposition. I varje fall i kombination med att vissa partier exkluderas från alla förhandlingar. Då blir regeringarnas parlamentariska underlag svagt och osäkert. Sverigedemokraterna är förstås därvidlag det viktigaste exemplet. När Centern och Liberalerna accepterade Stefan Löfven som statsminister ville de att Vänsterpartiet också skulle placeras i karantän. Den här kombinationen av blockbildningar och exkludering gör det synnerligen svårt att regera, och inte minst för regeringen att få igenom sin budget.
Det är de politiska partierna som försatt oss i de senaste årens röra. De måste nu visa sig vara de vuxna i rummet. Den som vill vinna behöver ibland vara en god förlorare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
