Det är privatiseringen som hotar förtroendet

När folk tappar förtroendet för det gemensamma är det enklare att sänka skatten, och det sänker i sin tur förtroendet ännu mer.

”Om fem till tio år är samhällskontraktet helt brutet” säger Leif ”vad fan får jag för pengarna” Östling i en öppenhjärtig intervju i podcasten Smarta samtal.

”Det finns inget förtroende kvar från medborgarna om det fortsätter så här”, säger han. ”Man får ingenting för pengarna. Det bara pratas om ökade skatter för att vi behöver stoppa in ännu mer i ett system som inte fungerar.”

Istället för att kunna förlita sig på den skattefinansierade välfärden, tror tidigare vd:n för Svenskt Näringsliv att folk kommer att tvingas betala mer själva, till exempel för privat vård.

Det är ett på många sätt typiskt uttalande.

I ett samhälle med ökande ojämlikhet framstår den gemensamt finansierade välfärden, som regionens sjukhus och kommunens äldreboenden, som sämre än de privata alternativ som de allt rikare i toppen får råd med när inkomstojämlikheten skenar.

Det handlar också om en klassisk argumentations-loop för privatiseringar. Det första ledet i argumentationen brukar vara att skatterna är för höga, och används för ineffektivt. ”Vad fan får jag för pengarna?” Så sänks skatten, vilket tvingar fram neddragningar i välfärden, vilket leder till att ännu fler frågar sig: vad får jag för pengarna? In kommer krav på ”effektiviseringar” i form av privatiseringar, varpå välfärden blir ännu sämre, vilket möts med krav på ytterligare privatiseringar.

Man kan misstänka att Leif Östling inte är särskilt orolig för att samhällskontraktet ska brista. Han kanske snarare hoppas på det.

Om folk tappar förtroendet för sjukvården är det lättare att argumentera för att den inte längre ska finansieras gemensamt, över skatten, utan av var och en privat. Till exempel med hjälp av privata sjukvårdsförsäkringar.

Kommissionen för skattenytta, som Leif Östling startade för ett par år sedan, har redan hunnit lägga fram en rapport som hyllar länder med sådana system. ”I andra länder har det varit lyckat att ha stor valfrihet och en mångfald av finansieringslösningar – både offentligt och via frivilliga försäkringar”.

Leif Östling är alltså förmodligen inte så orolig över samhällskontraktet.

Vi andra borde vara desto mer oroliga.

Mats Wingborg skrev häromdagen om hur privata sjukvårdsförsäkringar undergräver den gemensamma vården. Det är tragiskt att en del fackförbund valt att göra de privata vårdföretagen ännu mer lönsamma genom att teckna privata sjukvårdsförsäkringar för sina medlemmar. Det är dessutom obegripligt att fackförbunden inte brytt sig om att ens förhandla fram vård efter behov för sina egna medlemmar. Istället har de, som nu senast Sveriges Lärare, accepterat att den privata sjukvårdsförsäkringens löfte om att få gå före i kön bara gäller de av fackförbundets medlemmar som är ”fullt arbetsföra”. Lärarkollegor som är kroniskt sjuka, lider av en beroendesjukdom, eller som nyligen till exempel tillfrisknat från en cancerdiagnos, omfattas inte av försäkringen, och trängs längre bak i kön. Obegripligt, var ordet.

Jag kommer att tänka på Leif Östlings korståg mot slöseri med skattepengar när jag läser om Sollefteå. Här är förtroendet för vården lägst i hela Sverige. Det är inte så konstigt. De är i Sollefteå som den stora, hjärtskärande striden om familjers rätt till grundläggande sjukhusvård som BB på rimligt avstånd har stått. Och förlorats.

Det är inte för mycket skattepengar som är ett hot mot samhällskontraktet. Hotet är att folk i Leif Östlings inkomstklass betalar för lite i skatt, och att det de betalar in stannar i Stockholm medan Norrlands inland utarmas på allt utom skogsskövling.