Ledare Vi kan förstås sitta i båten och vänta på att allt lugnar ned sig. Det är nog inte ett klokt eller ens ett realistiskt alternativ. Och Nato är den allians som står till buds, om vi väljer den vägen.
Att vara eller inte vara – med i Nato. Det är frågan. Nyss var detta en icke-fråga. Nu är vi inne i en process som kanske – ja, troligen – leder till att Sverige ansöker om medlemskap i Nato. En ny analys av det säkerhetspolitiska läget efter Ukraina håller på att tas fram. Parallellt har Socialdemokraterna inlett sin interna process.
Vi har med tur och skicklighet lyckats hålla Sverige utanför krig i över två hundra år. Den svenska neutraliteten och alliansfriheten har tjänat oss väl. Men under senare decennier har det militära samarbetet med Nato utvecklas och fördjupats. En säkerhetspolitisk doktrin ändrar man helst inte i en hast. Att fatta beslut under tidspress är förstås inte optimalt. Många är också på goda grunder kritiska till att ett Natobeslut nu kommer att fattas innan sommaren. Samtidigt är händelseutvecklingen så pass dramatisk och oroväckande. Kärnfrågan här är på vilket sätt det säkerhetspolitiska läget har ändrats.
En avgörande pusselbit är förstås hur vi bedömer den politiska utvecklingen i Ryssland. Vad är det för land Putin har format? Efter murens fall fanns hoppfulla tecken om en demokratisk väg ut ur det gamla sovjetiska imperiet. Men det var en historisk parentes. Ryssland har blivit allt mera totalitärt, i dag ett närmast diktatoriskt samhälle.
Historien visar vad revanschistiska politiska ledare kan vara beredda att göra
Den inre allt hårdare repressionen är den ena sidan av saken. Den yttre aggressionen den andra.
Där ingår sedan länge giftmord på dissidenter i andra länder, påverkansoperationer och spionage som minner om det kalla kriget. Kränkningar av svenskt luftrum förekommer återkommande och regelbundet.
Putins år vid makten har kantats av brutala militära interventioner. Vi kan bocka av det ena kriget efter det andra: Tjetjenien, Georgien, Krim och östra Ukraina. Putin räddade kvar Aleksandr Lukasjenko vid makten i Belarus och slog tidigare i år ner de politiska protesterna i Kazakstan.
Med invasionen av Ukraina ser vi samma hänsynslösa mönster som från de tidigare militära ”operationerna”, skoningslösa angrepp på civila mål, sönderbombade städer och krigsbrott med otaliga civila dödsoffer. Under Ukrainakriget har Putin explicit hotat med kärnvapen. Det är kort sagt ett förfärligt mönster och ett skrämmande framtidsperspektiv vi nu ser konturerna av.
Makteliten i Kreml betraktar Sovjetunionens sammanbrott som ett förnedrande nederlag. Historien visar vad revanschistiska politiska ledare kan vara beredda att göra för att återta makt och territorier samt forna dagars ”ära”. Putins har länge varit tydlig med sina ambitioner. Uppenbarligen bör vi ta honom på orden. Han vill införliva länder som ingick i Sovjetunionen och Ryssland och återskapa en vidare inflytelsesfär.
Natofrågans utveckling i Finland ska nog ses mot denna bakgrund. Finland var ju en del Ryssland mellan 1809 och 1917. Stalin försökte återerövra landet under vinterkriget 1939. Finland förlorade betydande områden till Sovjetunionen i samband med krigsslutet och tvingades underteckna ett fördrag om ”vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd”. Landets nationella oberoende och neutralitet säkrades. Men det var en villkorad självständighet. Detta vill Finland inte tillbaka till. Det är lätt att förstå varför politikerna i Helsingfors är nervösa. Landet har en lång erfarenhet av vad Ryssland och tidigare Sovjetunionen är kapabelt till.
Finlands vägval spelar i praktiken en stor roll för Sveriges beslut om Nato. De historiska banden mellan våra länder är starka. Vi är en säkerhetspolitisk axel i vår del av världen. Även om Sverige måste fatta ett självständigt beslut om Nato går det inte att komma ifrån att Finlands ställningstagande kommer att påverka även oss, oavsett vilket beslut Sverige fattar.
Det kalla kriget tog slut 1991 när Sovjetunionen upplöstes. Under konferensen i Jalta 1945 (som symboliskt nog ligger på Krim) drog Stalin, Roosevelt och Churchill upp riktlinjerna för hur Europa skulle hanteras efter kriget. Men löftena om demokratiska val i Tyskland, Polen och övriga länder i östra Europa förverkligades aldrig. I stället tog kommunisterna makten på egen hand. Och en värld av intresse- eller inflytelsesfärer blev en del av kalla krigets maktfördelning.
När Sovjetunionen föll samman 1991 blev exempelvis Ukraina självständigt och lämnade över de kärnvapen som var stationerade i landet till Ryssland. I det sammanhanget undertecknade USA, Ryssland och Storbritannien det så kallade Budapestmemorandumet, som tillförsäkrade Ukraina suveränitet och territoriell integritet och att landet inte skulle utsättas för ekonomiska och politiska påtryckningar.
De länder som blev fria 1991 har på eget bevåg kunnat fatta beslut om allianser och samarbeten med andra länder. Det är den säkerhetspolitiska ordningen, just den ordningen, som Putin nu har övergett och i praktiken i grunden utmanar. Detta är noga besett den kärnfråga som vi behöver förhålla oss till när vi fattar beslut om Sveriges framtida säkerhetspolitik.
Under kalla kriget var gränserna utifrån Jaltaöverenskommelsens uppdelning mellan öst och väst någorlunda fasta. Nu är den säkerhetsordning som sedan etablerades 1991 historia. Ett nytt osäkrare läge har infunnit sig. En viktig invändning mot ett Nato-medlemskap är att Sverige under efterkrigstiden kunde spela en självständig medlande roll mellan de två stora blocken, inte minst gentemot de länder som kämpade för sitt nationella oberoende i andra delar av världen. Där har vi en haft och bör fortsatt ha en historisk uppgift som medlare och bibehålla en förmåga att agera självständigt. Men det svenska manöverutrymmet i utrikespolitiken begränsas redan av vårt medlemskap i EU. Samtidigt var det fullt möjligt för EU- och Natoländer som Tyskland och Frankrike att aktivt motsätta sig USA:s krig i Irak.
Det är också vanligt att Natos expansion österut anges som en viktig förklaring till Rysslands tilltagande nationalism och revanschism. Men det är de enskilda länderna i östra Europa som självmant sökt medlemskap i Nato, vilket är något annat än att införlivas i en intressesfär eller att hindras att på egen hand etablera allianser.
Nato är en försvarsallians. Beslut fattas i enhällighet. Men i praktiken är det förstås i hög grad de stora länderna och i synnerhet USA som håller i taktpinnen. Nato har också kastat sig in i aktioner på Balkan, i Afghanistan och i Libyen utanför sina alliansgränser, med ett minst sagt blandat resultat. Där även Sverige som alliansfritt land har bistått!
Nato är en kärnvapenallians och har flera länder som inte lever upp till demokratiska krav och respekt för mänskliga rättigheter. Men Norge accepterar inte kärnvapen på sitt territorium. Det finns alltså både plus och minus med ett Nato-medlemskap. Men det finns förstås också både fördelar och nackdelar om vi väljer att förbli alliansfria.
Vilka alternativ står oss till buds i denna svåra och osäkra tid? Vi kan förstås sitta i båten och vänta på att allt lugnar ned sig. Det är nog inte ett klokt eller ens ett realistiskt alternativ. Sverige har redan skickat vapen till Ukraina och fattat nya upprustningsbeslut, efter den tidigare omfattande nedrustning har försvarsanslagen kommit steg för steg. Alternativet att EU bygger upp en egen försvarskapacitet är inte en option ens på medellång sikt, och även en sådan modell skulle innebära att vi överger vår alliansfrihet.
Nato är det försvarssamarbete som står till buds. Om vi fattar det beslutet.
Ett alternativ är förstås att vi bygger en egen försvarsförmåga med tillräcklig stor avskräckningsförmåga. Det var också en viktig pelare i den svenska alliansfriheten efter andra världskriget. I början av 1970-talet gick 4 procent av Sveriges BNP till försvaret. Sverige hade ett synnerligen starkt luftförsvar och ett betydande sjöförsvar. Och vi kunde mobilisera en stor värnpliktsarmé.
Sverige var rustat till tänderna. Avsikten var att avskräcka. Det är svårt att se detta som en möjlighet i dagsläget, förutom att det skulle ta lång, lång tid att bygga upp ett försvar på samma nivå. Och inte heller önskvärt.
Ett försvar är ett slags hemförsäkring mot krig och aggressioner. Varje land har ett försvar. Sitt eget eller ett annat lands försvar. Ett alternativ däremellan är förstås att ingå i en försvarsallians. Vad är rationellt i dag? Att gå med i Nato eller att rusta på egen hand? Båda besluten har sina risker och sina kostnader.
Att inte göra något alls är inte ett alternativ.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
