Ledare SJ lägger ner nattågen till Göteborg, liksom pendeln mellan Uppsala och Stockholm. Och det är finansministerns fel.
Det vore enkelt för Elisabeth Svantesson att rädda både nattågen och Uppsala-pendeln. Statliga SJ beslut att sluta köra nattågen och att inte längre erbjuda några pendeltåg mellan huvudstaden och Sveriges fjärde största stad grundar sig nämligen inte i brist på behov, eller ens brist på personal, utan brist på resurser. Och de resurserna har staten.
Staten har inte bara möjlighet att låna (vi behöver ett nytt finanspolitiskt ramverk!) eller låta bli att sänka skatten för de rikaste (Svantessons senaste utspel sänker skatten för alla som tjänar över 66 000 kr genom slopad avtrappning av jobbskatteavdraget), vi skulle också behöva en rejäl skattereform.
Det är bra att Sverige har kommunalt självstyre, det är en viktig del av den svenska demokratin. Och det är svårt att föreställa sig det kommunala självstyret utan kommunal beskattningsrätt. Beskattningsrätten är en förutsättning för att huvuddelen av finansieringen och därmed också besluten över grundläggande välfärd – vård, skola, omsorg – tas nära medborgarna i kommuner och regioner, och inte i Stockholm.
Men de senaste årtiondena har gjort det allt mer uppenbart att Sverige behöver en skattereform. För medan kommunerna steg för steg fått ta över allt mer av ansvaret och finansieringen av välfärden, så har de inte fått ta över några fler skattebaser.
När staten sparar in på den statliga arbetsmarknadspolitiken eller drar in den statliga sjukpenningen är det kommunernas socialtjänst som får ta smällen.
Jo, staten omfördelar en del resurser till kommunerna och regionerna, inte minst genom att inkomstutjämningen är statligt finansierat till 95 procent (även om det årliga gnället från de priviligierade i Danderyd kan få det att framstå annorlunda). Men i huvudsak ska de viktigaste delarna av välfärden finansieras av kommunalskatten, som är en platt skatt på arbetsinkomster. Alla betalar lika många kronor per hundralapp, och de första surt ihoptjänade hundralapparna beskattas lika mycket som höginkomsttagarnas tusende hundralapp. Det är bara den statliga inkomstskatten som är progressiv, alltså högre för de som har högre inkomster, och den skatten går – som namnet antyder – till staten.
Den statliga beskattningsrätten är inte inskränkt som kommunernas, staten skulle kunna välja att beskatta fastigheter, förmögenheter, arv och gåvor. Fram tills Liberalerna gjorde det till sin hjärtefråga att avskaffa den kunde staten också ta ut en värnskatt från de 10 procent med de allra högsta inkomsterna. Att staten väljer att avstå från att beskatta allt detta, och från att t ex beskatta bankernas orimliga räntenetto, är inte bara en förlorad chans till omfördelning och en missad möjlighet att öka jämlikheten i Sverige – att staten inte tar in mer skatt lämnar också kommunerna i sticket.
När staten sparar in på den statliga arbetsmarknadspolitiken eller drar in den statliga sjukpenningen är det kommunernas socialtjänst som får ta smällen. När staten inte bygger ut SIS-hemmen får de kommunala HVB-hemmen ta hand om ungdomar med allt större och mer kostsamma behov.
Om det vore så väl att staten lämnade kommunerna ifred att lösa sina välfärdsuppgifter så som de finner bäst. Men nej, staten har till exempel bestämt att friskolor ska ha i princip fri etableringsrätt, och fri dragningsrätt på kommunal finansiering, trots att det gör det dyrare för kommunerna att finansiera skolan. Och inte ens när skolan står inför de värsta neddragningarna på 30 år får de mer än småsmulor från budgeten, vad det verkar. Samma sak med vården. För den stora och helt avgörande primärvården råder en liknande tvångslagstiftning som för skolan: här måste regionerna enligt ”Lagen om valfrihetssystem” tillåta fri etablering av inte bara vinstdrivna skattefinansierade vårdcentraler utan av hela floran av mindre och mycket mindre seriösa mottagningar och nätläkare. (Karina Cubilla skriver utmärkt om en av dessa, Blodtrycksdoktorn, här).
Och gissa vad som händer när staten slutar köra pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm? Då får regionerna i Mälardalen kliva in och försöka ordna fram ytterligare tåg och lokförare, bekostat av den platta, orättvisa regionskatten, och med pengar som istället hade behövts till sjukvården.
Gör ditt jobb, Svantesson, och låt kommunerna sköta sitt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
