Ett målrelaterat betygssystem där undervisande lärare både rättar sina egna elevers nationella prov och dessutom sätter elevernas betyg ökar inflationstrycket. Det borde inte förvåna någon, skriver Anders Hultin.
I Dagens Arena (23/5) kommenterar Lisa Pelling min artikel på DN Debatt (19/5), där jag lyfter fram huvudmannaskapets betydelse för skolors resultat. Inte minst att Skolinspektionen dömer ut närmare en tredjedel av de undersökta kommunala huvudmännen.
Men detta förbigår Pelling med tystnad. Istället fokuserar hon på min och en del andra skolföretagares kopplingar till politiken – i mitt fall ett engagemang som ligger decennier bakåt i tiden.
Pelling påstår att jag är ”en av den svenska friskolereformens arkitekter”. Detta är visserligen smickrande – men stämmer (tyvärr) inte. Jag var 25 år när reformen genomfördes och arbetade då som sakkunnig i Utbildningsdepartementet. I den rollen skrev jag utkast till tal, artiklar och brevsvar till skolministern. Varken mer eller mindre. Och de flesta inser nog det absurda i Pellings påstående, att jag redan i 25-årsåldern närde en plan på att 21 år senare starta ett eget skolföretag.
Det andra skälet kan dock ha att göra med valfrihet och konkurrens, det vill säga de bärande idéerna bakom friskolereformen
Men låt mig här fokusera på en av de sakfrågor som Pelling faktiskt tar upp: betygsinflationen och olikvärdigheten i betyg. Liknande problem har tyvärr funnits i Sverige under lång tid, till och med under det relativa betygssystemet som avskaffades i mitten på 1990-talet, strax efter friskolereformen. Även om resultaten i landet som helhet inte ökade i detta system uppkom ofta diskussion kring olikvärdig betygssättning mellan skolor.
Men problemet är större i dag än det var då. Jag tror att det kan bero på två saker. Dels avskaffade vi det relativa systemet som, om än inte perfekt, försvårade för skolor att sätta glädjebetyg. Detta ersattes av ett målrelaterat betygssystem, som forskare har påpekat bidrar till betygsinflation.
Det andra skälet kan dock ha att göra med valfrihet och konkurrens, det vill säga de bärande idéerna bakom friskolereformen. Under 70- och 80-talen, när jag gick i skolan, vågar jag påstå att skolors resultat, hur man än mäter dom, var ganska okända. Det var nämligen ingen som mätte. Ingen frågade heller om skolors resultat eftersom svaret inte hade så stor betydelse – man gick i den skola som man blivit anvisad.
Det fanns inga rättigheter i lagstiftningen som gav föräldrar inflytande över var deras barn skulle fullfölja sin skolgång. Med friskolereformen och med införandet av rättighetslagstiftningen 1992 förändrades dock grundvalarna för skolsystemet. Makt flyttades från politiken och byråkratierna till familjerna. Det innebar att familjer nu kunde välja en annan skola än den närmaste kommunala. Därmed uppstod också ett behov av att veta mer om vad alternativen representerade.
I efterhand kan jag, som grundare av Friskolornas riksförbund, konstatera att missnöjet med den kommunala skolan var så utbrett att det ofta räckte att en friskola startade för att många skulle välja den. Kunde den därtill presentera en profil – en särskiljande pedagogisk idé eller, i värsta fall, en bärbar dator till eleverna – kunde dess utbildningsplatser fyllas ännu snabbare.
Men över tid har situationen mognat. I dag spelar sådana attribut en mindre roll, om någon. Istället efterfrågar föräldrarna information om en skolas kvalitet. Lär sig eleverna mer eller mindre i den ena eller andra skolan? Om skolan är kommunal eller fristående är irrelevant för flertalet.
Elevernas betyg är den kanske mest potenta indikatorn på en skolas kvalitet – i alla fall en av de få som är begripliga för lekmän. Det är därför helt naturligt – och välkommet – att föräldrar utvärderar sina barns skola genom att studera betygsnivåer. En skola med låga betyg är en stark indikator på att undervisningen inte håller tillräcklig kvalitet och vice versa.
Därmed uppstår också ett tryck på skolor att leverera och prestera. I grunden är detta bra. Men med ett betygssystem där undervisande lärare både rättar sina egna elevers nationella prov och dessutom sätter elevernas betyg ökar inflationstrycket. Det borde inte förvåna någon.
Vad är då lösningen? Pellings förslag är att vrida utvecklingen tillbaka – förbjuda friskolor och avveckla, eller i alla fall kraftigt begränsa, valfriheten i syfte att minska inslaget av konkurrens. Men detta skulle inte vara till mycket hjälp. För även om friskolorna verkar ha bidragit till betygsinflationen menar forskare att effekten är liten på det stora hela. Att ta bort dem kanske skulle förbättra situationen marginellt, men skulle samtidigt komma till priset av att valfriheten och mångfalden av skolor avskaffas.
För att åtgärda betygsinflationen måste vi istället framförallt göra något åt rättningen och betygssättningen. Faktum är att Sverige är ganska ensamma om att låta undervisande lärare rätta och sätta betyg på sina elever utan kontroller. Normalt finns det examinationsorganisationer som tillhandahåller externt rättade prov, kontrollerar genomförandet av testerna, återkopplar och betygsätter resultaten. På det sättet justeras ofta betygen för att minska inflationen.
I länder där man inte har ett examinationssystem – eller andra ankare för betygssättningen – har man också, likt Sverige, stora problem med inflation. Detta gäller exempelvis USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Frankrike, Tyskland, Sydkorea, Japan, Indien och Kina. Problemet med betygsinflation är alltså långt ifrån enbart ett svenskt problem och har därför mycket litet att göra med förekomsten av friskolor.
För att motverka inflationen krävs det skyddsvallar i form av robusta system som försvarar integriteten av systemet. Flera internationella exempel visar att inte ens en fullständig bodelning mellan undervisande och betygsättande lärare är en garanti för att inflation inte uppstår. Men en bodelning undanröjer i varje fall misstanken om att enskilda skolor och lärare sätter högre betyg än de borde.
Det tog staten 14 år att inrätta en Skolinspektion efter friskolereformens genomförande. Jag medger att det hade varit bra om en sådan inspektion inrättats redan samtidigt som reformen genomfördes. Nu är det hög tid att också inrätta en fristående examinationsmyndighet – eller ge uppdraget till en fristående organisation – som får ansvaret att utvärdera och betygsätta elevernas kunskaper på ett rättssäkert sätt.
Det är mer än tre år till nästa val. Skulle vi inte nu, för omväxlings skull, kunna diskutera skolans problem och utmaningar utan elaka tjuvnyp, osakligheter och retoriska överdrifter? Jag tycker skolan förtjänar det.
Anders Hultin
Ägare och styrelseordförande Watma Education
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
