Stefan Jutterdal, Lotta Håkansson, Ida Kåhlin, Inger Ros, Lise Lidbäck

debatt Redan nu är det tydligt att behovet av rehabilitering både under och efter pandemin är alarmerande stort. Att permittera och säga upp de yrkesgrupper som arbetar med rehabilitering är därför inte bara förödande utan direkt oansvarigt, skriver fem förbundsordföranden.

Rehabiliteringen av personer som intensivvårdats och överlevt veckolånga tillstånd i respirator är avgörande för att de ska kunna återhämta sig och återgå till ett självständigt liv och vardag med livskvalitet. Med glädje noterar vi att multiprofessionella rehabiliteringsteam bildas på flera håll i landet för att kunna möta behovet av en komplex situation med stora behov. Hälso- och sjukvårdens ansvar är inte bara att rädda liv utan också att rehabilitera till liv som ska kunna levas. Den senaste tiden har det uppmärksammats i media att dessa personer behöver stöd och rehabilitering efter att ha tillfrisknat från infektionen. I det arbetet är arbetsterapeuter och fysioterapeuter två nyckelprofessioner och samverkan med civilsamhället avgörande.

Men det är inte bara coronavården som kräver rehabilitering. Som företrädare för patienter och professioner ser vi med växande oro på de bristande resurser som läggs på rehabilitering till dem som prioriterats bort vid den akuta kraftansamlingen: personer med långvarig eller kronisk sjukdom, funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa får just nu inte den rehabilitering de behöver.

Det är mycket oroväckande att vi nu ser en ökning av privata arbetsgivare som ansöker om korttidsarbeten

Utebliven eller bristande rehabilitering innebär inte bara ett stort lidande för individ och närstående – det innebär drastiskt ökade kostnader för både kommuner och regioner för till exempel extra hemtjänst, stöd, korttidsboende och återkommande behov av insatser inom hälso- och sjukvård eller långa sjukskrivningar och arbetslöshet som följd.

Utöver detta ser vi att många av de hälsofrämjande, förebyggande och rehabiliterande insatser som vanligen utförs inom hemsjukvården och den kommunala äldreomsorgen ställs in. Det innebär att många sköra äldre varken får den fysiska eller sociala aktivitet de har behov av med ökade fallolyckor, hjärt-kärlsjukdomar, förvirringstillstånd och generell psykisk ohälsa som följd.

Sammantaget skapar detta en stor rehabiliteringsskuld – förödande för individ och anhöriga, men som också leder till ett ökat behov av omsorg, hälso- och sjukvård, långa sjukskrivningar och kraftigt ökade samhällskostnader.

Många arbetsterapeuter och fysioterapeuter har de senaste månaderna ställt om till andra arbetsuppgifter och gjort fantastiska insatser i den akuta fasen, men nu behövs ett stort och förstärkt fokus på och en organisation som rustar för den rehabilitering för nya grupper och för de som blivit satta åt sidan.

Det är därför mycket oroväckande och beklagligt att vi nu ser en ökning av privata arbetsgivare som ansöker om korttidsarbeten (tidigare benämnt korttidspermitteringar) för fysioterapeuter och arbetsterapeuter. All tillgänglig rehabiliteringskompetens behövs nu i hela hälso- och sjukvårdssystemet och en lång tid framöver! Regioner och kommuner behöver ta ansvar och nyanställa eller utöka efterfrågan på privata utförares tjänster. Uppenbarligen fungerar detta inte som det ska.

Istället behövs en kraftsamling för rehabilitering! Vi vill därför att regeringen skyndsamt vidtar åtgärder på nationell nivå som driver på, samordnar, understödjer och förbättrar regioners och kommuners arbete med rehabilitering. Det behöver ske nu och på ett hållbart sätt för framtiden, det behöver ske i samverkan mellan olika vårdgivare och huvudmän och det behöver ske tillsammans med patientorganisationer. Liv ska inte bara räddas; liv ska kunna levas!

 

Stefan Jutterdal, förbundsordförande Fysioterapeuterna

Ida Kåhlin, förbundsordförande Sveriges Arbetsterapeuter

Inger Ros, förbundsordförande Riksförbundet HjärtLung

Lise Lidbäck, förbundsordförande Neuroförbundet

Lotta Håkansson, förbundsordförande Reumatikerförbundet