Det behövs ett klassperspektiv

Hur har Sverige kunnat hamna i ett läge där den politiska krisimpulsen är att ge stora statliga stöd till människor med jättemycket pengar?

Just nu blir de allra flesta av oss fattigare. Det finns ingenting som är bra med det, men man kan hoppas att det leder till en ökad klassmedvetenhet. Att ha för ont om pengar i ett rikt land kan på många sätt kännas hånfullt. Och att det svenska samhället tillåtits bli såhär ojämlikt är ett hån, som alla borde reagera politiskt på.

Det politiska stödet under krisen har hittills varit väldigt bristfälligt. Skolbespisningar tar smällen när folk inte har råd att köpa mat, men välfärdens finansiering går också på svältkur.

Allt färre kände att en stark offentlig sektor låg i deras omedelbara intresse

Istället för att skjuta till medel där det behövs har man jobbat med stöd i form av punktinsatser som lämnat stora luckor.

Elstödet är äntligen på väg. Dess fördelningsprofil är dock en katastrof. Av de som får mest pengar genom elstödet är flera miljardärer, och andra är inte direkt utsatta. Det så kallade “stödet” har så dålig träffsäkerhet att den snarare riskerar att spä på förmögenhetskoncentration och inflation. Alltså förvärra den extrema ojämlikheten och levnadskostnadskrisen. Man hade kunnat utforma elstödet annorlunda, och se till så att de som får stöd faktiskt behöver stöd. Men man har valt det här istället.

Och det samtidigt som välfärdens anställda larmar om att deras ökade kostnader gör att det faktiskt inte går att spara mer nu. Regeringens nuvarande åtstramningar i välfärdens finansiering följer år av snåleri från många politiska håll, och nu är det kris. Hur har Sverige kunnat hamna i ett läge där den politiska krisimpulsen är att ge stora statliga stöd till människor med jättemycket pengar?

Kan det handla om att klassmedvetenheten har varit för bristfällig? Att så pass många känner att välfärden främst är till för några andra, mindre bemedlade? Det tyder på en skruvad självuppfattning.  Alltför länge har alltför många trott att deras intressen är synonyma med de superrikas.

Men den rikaste procenten i Sverige har kapitalinkomster på sammanlagt över 150 miljarder kronor per år. Nära 90 procent av befolkningen har noll kronor netto i kapitalinkomster. De allra flesta skulle tjäna på att kapitalinkomster beskattades mer och att pengarna användes för att finansiera en välfärd för alla. Istället ger vi nu offentliga stöd till superrika och sparar in på välfärden.

De allra flesta förlorar alltså på högerpolitik. Men under den långa högkonjunkturen blev det offentliga något medelklassen trodde att de brydde sig om för sitt samvetes skull. Allt färre kände att en stark offentlig sektor låg i deras omedelbara intresse, eller till och med var nödvändigt för att deras liv skulle vara drägligt. Många kände sig rikare än att den lilla detaljen offentlig sektor skulle störa vad man röstade på. Eller kanske inte så många egentligen, men en högljudd majoritet som många politiker lyssnade på och anpassade sig efter. Det var länge sedan välfärden fick vara i fokus under en valrörelse.

När det nu blir tydligt på ett smärtsamt sätt att Sveriges superrika är en minoritet, medan resten av befolkningen behöver det offentliga, kan man hoppas att denna nya insikt hinner sjunka in till nästan val. Det skulle behövas för att rädda välfärden från totalt haveri.