Det behövs fler unga i teaterpubliken

Självklart är priset avgörande för att fler unga ska våga testa att gå på teatern. Att ta bort rabatten för unga är direkt kontraproduktivt.

Ibland när jag väntar på att föreställningen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm ska börja brukar jag se mig om och fundera på hur mycket jag sänker medelåldern. Och då är jag ändå snart 28, och räknas inte som ung när jag köper biljetter längre.

Trots det skulle jag höfta att jag ibland gör ett ganska kännbart avtryck på medelåldern i salongen. De unga är så pass underrepresenterade.

Det har inte med det som visas på scen att göra, förställningarna anstränger sig till tänderna för att vara så kallat fräcka. Det leder ibland, beroende på hur hög medelåldern i salongen är, till att det som spelas känns som studier i ungdom och nutid för en intresserad grupp antropologer. I bänkraderna lyser studieobjekten med sin frånvaro. Man talar om unga, men de befinner sig någon annanstans.

Men det är inte alltid så. Ibland ser man stora flockar av de utrotningshotade djuren ungdomar, och jag tror att det är viktigt. Att man gett kraftiga rabatter till dem under 26 har varit avgörande. Och nu, är man ska skrota dem, kommer landskapet blir mer monotont grått.

Man kan inte skydda det man inte lärt sig älska

Det är bra att de stora scenerna används för att utforska kulturarvet och hitta det nya, och det är viktigt att man gör det tillsammans över generationsgränserna. Mer mångfald i publiken leder till en härligare känsla, och det säkrar rent krasst etablissemangets överlevnad. Man kan inte skydda det man inte lärt sig älska. Rabatterade priser för ungdomar har varit en satsning, inte bara efter pandemin, utan en investering för framtiden.

Anna Andersson skrev en text med rubriken ”Vad fan får vi för kulturpengarna?” i veckan. Den handlade om krångliga och dyra processer för att hyra de historiska fastigheter som till exempel en Opera eller ett Nationalmuseum behöver, och de konsekvenser det får. Som rubriker gör tydligt går det ut över besökarna när kulturen sköts med vänsterhanden. Hur ska man säkra att någon om 30 år fortsätter att bli rosenrasande och skriva texter om  att Operan faller samman? Varför ska vi renovera om ingen kommer bry sig om 50 år? Rabatterade priser borde fortsätta gälla på alla de stora scenerna.

Rabatterade priser för ungdomsbiljetter på Kulturhuset Stadsteatern får stryka på foten för att den ekonomiska situationen för huset inte tillåter dem. Det tillåter inte att satsningen på att locka fler unga till teatern, som varit en prioritet, ska bli tillräckligt konkret för att faktiskt fungera. Självklart är priset avgörande för att fler unga ska våga testa att gå på teatern. Kanske mer avgörande än om det som spelas känns dagsfärskt.

Samtidigt som man tar bort rabatten som har riktat sig till unga oavsett akademisk status blir rabatterna tills studenter kvar. De till och med utökas. Det är tveksamt om det kan göra lika mycket för mångfalden på teatern som den nuvarande ungdomsrabatten.

Jag misstänker att det nästan är tvärtom. När jag får syn på andra i min egen ålder i publiken är de ofta påfallande lika mig själv. Jag skulle kunna satsa ganska mycket på att vi har pluggat ungefär lika (för) länge och har haft liknande uppväxtvillkor. Det är ingen som är nyfiken eller ser lite misstänksamt på oss i kön till garderoben. Ingen blir förvånad av att en till vit tjej med lugg och glasögon är på Kulturhuset. Och jag uppskattar de snälla damerna och farbrödernas varma leenden, verkligen. Men det behövs fler såna där ungdomar, de där som är så exotiska jämfört med de som går på teater i dag.