Jesper Bengtsson Gentrifieringen och new public management har dödat den galna kreativiteten och engagemanget.
Hultsfredsfestivalen. Det var några år sen nu, men SVT:s dokumentär påminner mig om de där åren i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Spelningarna med Midnight Oil, Blue For Two, Blur. Nätter i kalla tält. Öl till frukost och skitiga kläder.
Då fattade man nog inte riktigt hur märkligt allt var.
Hur var det ens möjligt?
En jättelik rockfestival mitt i Småland, skapad av några entusiaster som bildade en förening och bara körde på. I SVT:s dokumentär berättar arrangörerna om att säkerheten inte var en fråga de första åren. Först när antalet besökare närmade sig 20 000 var de tvungna att fundera på hur många de egentligen kunde ta in.
Det var så man gjorde då.
Man bildade en förening och gick på ren entusiasm. Resten fick växa fram efter hand.
Och när det fanns en scen bildades fler band. Några av dem blev till och med framgångsrika
Och det var Hultsfred som banade väg. Över hela Sverige startades rockföreningar, som fixade scener, spelningar, fester.
I min gamla hemstad skapades China. En förening bildades av ungdomar. Kommunen upplät en gammal biograf och stod väl för hyreskostnaderna. Mer behövde de inte göra.
Jag skrev själv den motion till Socialdemokraternas arbetarekommun som mynnade ut i att scenen kunde uppstå, men hade flyttat därifrån när China slog upp portarna. Jag gick dit så ofta jag kunde. Såg Perssons Pack, Staffan Hellstrand (som fick sova på soffan hemma hos någon av arrangörerna, de hade inte råd med hotell) och Webstrarna. Men kanske först och främst lokala band. Det var ju det som var poängen. De som repat i åratal i studieförbundens lokaler behövde någonstans att spela, och fick det.
För några år sedan blev jag bekant med en man i Flen, som vuxit upp i Tidaholm och på den tiden spelat i ett lokalt syntband. Vi hittade en gemensam referenspunkt i China. De hade spelat där. Jag hade sett dem.
Och när det fanns en scen bildades fler band. Ett par av dem blev till och med hyggligt framgångsrika.
Lars Winnerbäck var inne på det här i sitt omtalade debattsvar på Moderata ungdomsförbundet i Östergötland, som hävdat att han var ett bevis på att kultur klarar sig utan offentligt stöd.
”Jag hade inte varit något varit utan den kommunala musikskolan”, skrev han, men lyfte också fram de lokala scenerna, kompisarna som såg till att arrangera spelningar och ordna replokaler (ofta på ett eller annat sätt offentligt finansierade).
Det är möjligt att det fortfarande händer en massa sådana saker runtom i landet, men min bestämda känsla är att det som en gång var föreningsdrivna initiativ har kommersialiserats och i någon mån även formaliserats.
En spellokal som China hade varit svår att tänka sig i dag. Lokaler har blivit för dyra, tomter och fastigheter för värdefulla. Det kallas visst gentrifiering. Den märks på flera områden. ”På min gata i stan fanns syltor lika bruna som i Tjeckien”, sjunger Winnerbäck på senaste plattan när han sammanfattar utvecklingen på Söder i Stockholm sedan 1990-talet.
Det är svårt att hitta sådana syltor på Söder i dag, på samma sätt som föreningsliv och rockklubbar fått lämna stan. ”På det nya stället i hörnet finns alla sorters öl, men bara en sorts män.”
Och i vår tid, med new public management som religion, skulle man aldrig tillåta att en förening av unga entusiaster (där ordning och reda kanske inte alltid var det viktigaste) fick offentliga medel på det viset som China kunde få.
Återigen, det kanske är en fråga om ålder och perspektiv. All den verksamhet som byggts upp kring Ortens bästa poet (numera Ortens bästa penna) visar att det fortfarande är möjligt. Men mitt generella intryck är att den anda som sade att det viktiga var att göra rätt saker, inte nödvändigtvis att alltid göra saker rätt, inte finns kvar på samma sätt.
Att vi lever Excel-arkens, kalkylernas och återrapporteringarnas tidevarv. Inte i kreativitetens.
Och den samverkan som fanns mellan föreningslivet och det offentliga (oftast kommunerna) har lite för ofta ersatts av en samverkan mellan kommun och näringsliv, där kommuner ofta väljer att tänka som näringslivet, inte minst när det gäller lokaler och fastigheter.
De flesta rockfestivaler i dag drivs av stora, globala eventbolag. Långt från föreningen Rockparty i Hultsfred. I dag hade de väl behövt anlita en säkerhetskonsult för 2 500 spänn i timmen för att ens överväga att arrangera en festival. Och en affärsplan. Och kapital.
Fast entusiasterna finns ju kvar. Jag tycker att man träffar dem mest hela tiden. Men alla behöver plattformar. Arenor som kan omvandla energin till verksamhet, kultur.
Det saknas helt enkelt sunkhak och galna föreningar.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.