Det blåser snålt kring journalistiken

ledare Ska #metoo undantas traditionell journalistisk bevakning? Ska en ledande intellektuell som alltid har visat att han står på demokratins sida, behöva lämna sitt jobb för att han vågar utmana tidsandan? 

Bokmässan i Göteborg går mot sin final. I år har stämningen definitivt varit annorlunda. Förra året valde ju många författare och förläggare att ställa in sin medverkan efter turerna kring tidskriften Nya Tiders närvaro och anordnade istället alternativa mässor och evenemang.

I år är de flesta tillbaka på det »riktiga« mässgolvet, där Nya Tider lyser med sin frånvaro.

Flera som jag har pratat med är glada över att aktionerna förra året fick Bok och Bibliotekledningen att tänka om. Andra tycker att författarna och förläggarna gick för långt i fjol. Oavsett hur man tar ställning skär diskussionen rakt igenom tidens stora frågor kring demokrati och yttrandefrihet.

I ett uppmärksammat inlägg i branschtidningen Journalisten skriver Lina Makboul om det hat som mötte henne när hon granskade mediernas roll under #metoo-hösten 2017. I arbetet med reportaget för Uppdrag granskning, »#metoo och Fredrik Virtanen«, utsattes Makboul för drev från framför allt journalistkollegor. De tyckte att #metoo var ett ämne som borde undantas traditionell journalistisk bevakning. Som borde lämnas i fred.

På samma sätt resonerade uppenbarligen ledningen för The New York Review of Books, som nyligen befriade den kände författaren Ian Buruma från sitt uppdrag som redaktör.

Anledningen är att Buruma planerade ett kommande temanummer med rubriken »The fall of men« (»Männens fall») som beräknades väcka så mycket ont blod att situationen blev ohållbar. Numret skulle innehålla tre essäer av män som dömts i sociala medier men inte i domstolar.

En av dem, den kanadensiske kultur-och medieprofilen Jian Ghomeshi berättar om hur han redan 2014 och 2015 av ett 20-tal kvinnor anklagades för sexuella övergrepp, och sedan friades i en uppmärksammad rättegång. Han var, för att använda hans egna ord, en #metoo-pionjär.

Ghomeshis självrannsakande artikel är skakande läsning. Inte för att den gör mig övertygad om han är en hygglig prick, utan för att han öppenhjärtigt berättar om sin destruktiva sexualitet och sitt starka självhävdelsebehov.

Frågan som infinner sig är förstås: ska man inte kunna berätta om sådana erfarenheter i en av världens mest välrenommerade tidskrifter?

Och ska Ian Buruma, en ledande intellektuell som alltid har visat att han står på demokratins sida, behöva lämna sitt jobb för att han vågar utmana tidsandan?

Yttrandefriheten i våra gamla demokratier är satt under extrem press. Att den kommer från alla olika håll samtidigt, gör det ändå nödvändigare att försvara den.

Det blåser snålt kring journalistiken. Ett av de värsta, och för framtiden mest olycksbådande, exemplen är den danska regeringens beslut om kraftiga nedskärningar inom Danmarks Radio.

Inte nog med det, inspirerade av Dansk Folkeparti vill regeringen också styra innehållet i public service-utbudet, bland annat genom nya direktiv som säger att DR ska »sprida dansk kultur och det danska kulturarvet« och visa att det danska samhället »har sina rötter i kristendomen«.

Jag har vid ett flertal tillfällen haft möjlighet att möta Ian Buruma, och han skulle säkert hålla med mig om att de här sakerna har ett samband.

Yttrandefriheten i våra gamla demokratier är satt under extrem press. Att den kommer från alla olika håll samtidigt, gör det ändå nödvändigare att försvara den.