Det borgerliga kafferepet

Inte riktigt som Tea Party-rörelsen än, men i varje fall som ett fundamentalistiskt borgerligt kafferep. Principfasta. Kompromisslösa.

I veckan stängde de borgerliga partierna dörren till varje form av samarbete med den rödgröna regeringen. De ville överhuvudtaget inte gå in i några som helst förhandlingar.

Riksdagen hade precis fällt regeringens budget. Med stöd av Sverigedemokraterna vann de borgerliga partiernas budgetalternativ. Kanske borde utgången generat allianspartierna något. Särskilt som de tidigare gjort klart att de vill ställa Sverigedemokraterna offside. I stället var de glada och förhoppningsfulla. Och kompromisslösa.

Den som vill få inblick i borgerlighetens rådande mentalitet kan läsa PM Nilsson i Dagens Industri. Vi som har gott minne erinrar sig att han under sin tid som chef för ledarredaktionen på Expressen var en oförutsägbar socialliberal skribent. Som inte gick i ledband. Han var öppen för samarbete med Socialdemokraterna. Men det var länge sedan. Mycket länge sedan.

I en ledare dagen efter den historiska omröstningen i riksdagen la han hela skulden på Socialdemokraterna. Stefan Löfvens ton mot alliansen var nu stenhård, enligt PM Nilsson.

Jag vet inte i vilken värld Dagens industris ledarredaktion lever. Men Stefan Löfven är och har inte varit de hårda tonfallens man. Han har knappast stängt några dörrar. Han höll den till och med på glänt även på torsdagens dramatiska presskonferens.

De höga tonfallen och den dramatiska ignoransen kommer väl snarast från Centerns Annie Lööf och Folkpartiets Jan Björklund. De har svurit trohet till alliansens grundläggande bud: Vi ska aldrig någonsin i någon fråga under några omständigheter ge Socialdemokraterna ett enda litet samarbetsfinger.

I samma anda och i samma tidning menade Sofia Nerbrand, nyliberal ordförande för Bertil Ohlininstitutet, att alliansen nu borde ta över och att Socialdemokraterna skulle kunna få bli stödparti åt en borgerlig regering. Hon kunde sträcka sig så långt som att Socialdemokraterna kunde få några politiska sakkunniga i regeringskansliet. Samma sak uttalade Annie Lööf i en intervju med Expressen.

Att riksdagens största parti skulle degraderas till stödparti till borgerligheten må vara en våt nyliberal dröm. Man undrar en smula vilket block som tappade tio procent av sina väljare i valet.

Den rödgröna regeringen har haft en hackig start. Och nu har borgerligheten vittring på rödgrönt blod. Det gäller att smida medan järnet är varmt och stoppa det rödgröna experimentet innan den nya regeringen hinner bli varm i kläderna. Därav det höga tonläget.

Regeringens budget beskrivs som ett socialistiskt hot mot valfrihet, näringsliv och tillväxt. Trots att den är mycket modest. Regeringen planerade utredningar om ett nytt regelverk för privata utförare i välfärdssektorn beskrivs som det största hotet mot företagen sedan löntagarfonderna. Trots att det långt in i borgerligheten finns en insikt om att dagens system är behäftat med ett antal systemfel som måste åtgärdas. Efter åtta år av borgerlig regering är det förstås svårt att skiljas från makten och lätt att förlora proportionerna.

Det finns många skäl till detta. Samtidigt som Moderaterna har gett intryck av att vara ett parti i politikens mittfåra så har borgerligheten blivit mer homogen och dogmatisk. Nu agerar de ungefär som republikanerna i USA. Inte riktigt som Tea Party-rörelsen än, men i varje fall som ett fundamentalistiskt borgerligt kafferep. Principfasta. Kompromisslösa. Beredda att göra budgeten till en språngbräda för en kamp om makten i den stora striden mot vänstern. Obama har fått känna på den medicinen några gånger.

Framförallt Folkpartiet och Centern leds av partiledare som gjort bombastiska utspel till politisk stil och strategi. Dessa partier leds av politiker som är korta i rocken. Det är ljusår mellan Olof Johansson och Annie Lööf. Eller för den delen mellan Bengt Westerberg och Jan Björklund.

Vidare har de borgerliga partierna surrat sig vid alliansmasten. Det bygger på ett centralt antagande: Nyckeln till borgerlig makt går via att hålla ihop för att kunna straffa socialdemokratin. Detta var Fredrik Reinfeldts analys och huvudsakliga syfte med Nya moderaterna och alliansbygget. Den tidigare borgerliga splittringen hade gett Socialdemokraterna chansen att bli Sveriges statsbärande parti framför andra. Detta skulle alliansen sätta p för.

Så nu sitter vi här med ett nyval på halsen. Blockpolitiken är cementerad. Åtminstone på den ena kanten. Sverigedemokraterna har tillåtits sätta dagordningen. Den pragmatism och samarbetskultur som tjänat Sverige väl tillhör numera historien.

Ett år efter valförlusten år 1991 gick Sverige in i en allvarlig ekonomisk kris. Socialdemokraterna och den borgerliga regeringen gjorde då en stor överenskommelse över blockgränsen. Tack vare dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg och Socialdemokraternas Ingvar Carlsson. Trots Carl Bildts motvilja. Det kostade på. Något liknande skulle vara otänkbart i dag.

Det som nu sker är ovärdigt för Sverige. Det är kort sagt generande och pinsamt för dagens svenska politiker. Men övermod kan straffa sig. Om drygt tre månader kommer väljarnas dom.