Ledare Fackliga organisationer runt om i världen har lyckats att mobilisera kring rätten att organisera sig. Om vi blickar tillbaka några decennier ser vi att stora framgångar uppnåtts. Men nu behöver den globala fackliga rörelsen stärkas.
Vid LO-kongressen i juni slutar Karl-Petter Thorwaldsson som ordförande. Däremot kommer han att sitta kvar i ledningen för den globala fackliga organisationen ITUC (International Trade Union Confederation), där han redan idag är vice ordförande.
Hans fortsatta globala engagemang har hittills förblivit en kommentar i kanten. Det är synd och tyder på att det globala fackliga arbetet inte har den prioritet som det borde ha. I dagens värld är bolagen rörliga. Med blixtens hastighet kan verksamhet flyttas mellan länder. Lika snabbt kan ägarkontrollen över bolagen förändras genom uppköp och fusioner. Detta betyder att också fackföreningsrörelsen måste vara global.
På nationell nivå behövs starka fack och kollektivavtal. Men det räcker inte. Företag har fått allt större möjlighet att spela ut arbetstagare i olika länder mot varandra. Vi har exempelvis sett hur tyska bilföretag satt press på tyska bilarbetare genom hot om att flytta ännu mer produktion till Slovakien.
Ett av LOs centrala budskap är det »fackliga löftet«. Det går ut på att arbetstagare aldrig ska gå med på att arbeta under sämre villkor än vad som står i kollektivavtalen. Om alla följer löftet står sig arbetstagarna starka. Men det fackliga löftet behöver också en global version. Det handlar om att fackliga organisationer inte bör gå med på att luckra upp innehållet i kollektivavtal i hopp om att kunna få investeringar eller behålla jobb.
ITUC har 200 miljoner enskilda medlemmar och är både en mäktig rörelse och en rörelse med stora problem.
Här gäller det att hålla samman över nationsgränserna. Om fackliga organisationer i något land tummar på den principen öppnas för grov dumpning. Ett konkret verktyg för att motverka dumpning är också att globala fack på branschnivå sluter ramavtal med globala bolag, där företagen förbinder sig att efterleva basala villkor var än de har sin verksamhet. Den strategin har fått stor betydelse och idag finns omkring 300 sådana avtal. Inte minst har svensk fackföreningsrörelse varit pådrivande. Hittills har också ett tiotal svenska företag tecknat sådana avtal.
Den globala fackföreningsrörelsen är idag världens största folkrörelse. ITUC har 200 miljoner enskilda medlemmar uppdelade på 332 organisationer, däribland svenska LO, TCO och Saco. Det är både en mäktig rörelse och en rörelse med stora problem. Till problemen hör att den fackliga organisationsgraden successivt sjunkit i Europa och Nordamerika. I flera länder har även täckningen av kollektivavtal blivit sämre, det handlar inte bara om Östeuropa utan också om exempelvis Tyskland.
En annan svårighet är de inre striderna inom ITUC. Den senaste kongressen 2018 präglades av hårda debatter om strategi – om aktivism kontra samråd. Andra klagade på bristande intern demokrati. De negativa trenderna får ofta stort utrymme i media. Men det finns också motsatta tendenser. När det gäller det totala antalet fackliga medlemmar i världen har nedgången i Europa och Nordamerika till en del kompenserats av fler medlemmar i vissa länder i Syd och av en demokratisering av fackliga organisationer som en gång i tiden tillhörde Sovjetsfären. ITUC har idag fler medlemmar än vad någon facklig international någonsin har haft.
Även på en annan punkt har den globala fackföreningsrörelsen nått framgångar. Det handlar om mobiliseringen kring fackliga rättigheter. Rätten att gå med i facket har länge utgjort en del av de mänskliga rättigheterna, men under en lång period var det svårt att få ett tillräckligt tryck i frågan. Ett enormt framsteg var därför när FN-organet ILO, efter fackliga påtryckningar, antog en ny deklaration 1998. Genom den upphöjdes vissa konventioner till kärnkonventioner, däribland rätten att organisera sig fackligt. Dessa kärnkonventioner har blivit en nästan ofattbar succé. Budskapet har trummats ut över världen med enorm effektivitet. Den som besöker lokala fackliga kontor på arbetsplatser i exempelvis Sri Lanka, Nigeria, Brasilien eller Tanzania kommer ofelbart att lägga märka till affischer och broschyrer som hänvisar till ILO:s kärnkonventioner.
Rätten att organisera sig fackligt och rätten att sluta kollektivavtal utgör också grunden för den globala fackliga solidariteten. Det är just kring detta kitt som de fackliga internationalerna byggts upp. Fackligt aktiva bevakar sina egna rättigheter, men blir därför också upprörda när dessa rättigheter kränks någon annanstans. Detta har skapat en global facklig samhörighet, även om villkoren för arbetstagare skiljer sig drastiskt åt mellan nord och syd.
Går vi tillbaka ett antal decennier var bilden en annan. Då accepterades ofta att varje stat fick agera efter eget bevåg även om det stred mot FN:s mänskliga rättigheter. 1966 strejkade arbetarna vid det svenska gruvföretaget Lamco i Liberia. Företaget försökte få bort fackföreningen och kallade in militär. Strejkledaren Henri Monger tillfångatogs och bands vid ett träd. När Lamco fick kritik från LO gick Curt-Steffan Giesecke, direktör för SAF (föregångaren till Svenskt Näringsliv), ut till försvar för Lamco och hävdade att »man i utlandet måste respektera de lagar som gäller där« (SvD, 12/10, 1966). Ett sådant uttalande skulle vara omöjligt idag. Även om de fackliga rättigheterna kränks har det blivit svårare att uttryckligt förneka att facklig organisering är en universell och mänsklig rättighet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
