De fackförbund som den här veckan slutförhandlar för sina medlemmars löner, rätt till ledighet och en flexibel pension tar samma fajt som smederna i arbetarrörelsens barndom. Och möter samma typ av argument.
Runt ett köksbord sitter 14 smeder. De är förbannade på de låga lönerna. De lovar varandra att ingen ska arbeta för en lön lägre än 22 öre i timmen. Och inte jobba på söndagar. Där, vid köksbordet bildar de sin första fackförening. I en tom kakburk lägger de 25 öre var. Det är deras första strejkkassa.
»Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin, under några omständigheter, arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra.
Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav.«
Syftet med en fackförening är i första hand att förhindra lönekonkurrens och att skapa så bra arbetsvillkor som möjligt.
Historien om det fackliga löftet har berättats många gånger av den tidigare LO-utredaren Ingemar Göransson, som åkte land och rike runt med sin pedagogiska berättelse om varför kollektivavtalet och facket behövs. Den fanns med när tidigare avtalssekreteraren och senare S-ministern Hans Karlsson talade till LO-kongressen 1996, och har återberättats många många gånger sedan dess.
På fredag 31 mars löper ett stort antal avtal ut för drygt 1,3 miljoner anställda i bland annat industrin, handeln och inom hotell och restaurang. Först ut brukar vara Facken inom industrin, de fem fackförbund som omfattas av Industriavtalet: GS Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch, IF Metall, Livsmedelsarbetareförbundet, Sveriges Ingenjörer och Unionen.
När detta skrivs har de tackat nej till det första budet på 5,9 procent på tre år samt noll i låglönesatsning och noll till flexpension, vilket arbetsgivarna sa ja till. Arbetsgivarna vill också ha utökad makt över fritiden, vilket facken bestämt sagt nej till. Nya tider, men samma strider som i fackföreningsrörelsens barndom.
Eftersom inflationen beräknas till ungefär 1,9 procent per år. skulle budet inte ge industrins arbetare och tjänstemän någon reallöneökning alls för sina bidrag till företagens produktivitetsförbättringar.
Ändå går Sverige bättre än de flesta länder i EU just nu. Sysselsättningen ökar, inhemsk efterfrågan ökar och BNP väntas växa med 2,3 procent i år och 1,9 nästa. Och även exportindustrin är med och driver ekonomin framåt, skriver Konjunkturinstitutet i sin senaste prognos.
De krav som ställs välter inga företag över ända. Det handlar om en rimlig fördelning av det värde som anställda är med och skapar i företagen. I ett land som på många områden har sällsynt gynnsamma regler för just företagare.
Börsbolagen verkar också tro på framtiden och höjer kraftigt sina utdelningar och ersättningar till VD:ar.
Det fackliga löftet utmanas i dag från många håll inte minst av underbud lönepress, och svartarbete.
LO-förbundens medlemstal påverkas fortfarande av att alliansen gjorde det så mycket dyrare för just arbetare att vara med i fack och a-kassa år 2007.
Den borttagna avdragsrätten för medlemskap i facket betydde mer för LO-arbetarna än tjänstemännen, eftersom deras löner är lägre och avdraget mera värt. Alliansen lät dessutom arbetsgivarna behålla sitt avdrag till sin organisation och den obalansen är kvar, trots det socialdemokratiska vallöftet 2014 att återställa avdraget för fackligt medlemskap.
Det är samma fajt som smederna bestämde sig för att ta, den där gången vid köksbordet. Och därför är den ständigt lika viktig.
Frågan lär komma upp på S-kongressen, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson. Och det borde vara självklart för en S-ledd regering att inte gynna arbetsgivarsidan på ett så orättvist sätt.
Att vara med i facket i Sverige är en försäkring för att få en rättmätig andel av de värden som skapas. Men löneskyddet ska även innefatta lagar och regler på arbetsmarknaden, liksom trygghetssystem, som a-kassa, sjukförsäkring och pensioner. Funkar det, då funkar Sverige.
Det fackliga grunduppdraget är väldigt enkelt och samtidigt svårt. Att skydda medlemmarnas intressen.
När dagens IF Metallare och de övriga facken inom LO, TCO och Saco kräver sin rätt till ledig tid, löneökningar, bra arbetsmiljö och pension är det samma fajt som smederna bestämde sig för att ta, den där gången vid köksbordet. Och därför är den ständigt lika viktig.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
