Ingen naturlag krävde förhandlingar med Turkiet. De som förde oss dit har gjort flera obehagliga val.
Idomeni är Europas skam. Det grekiska lägret vid Makedoniens gräns med över 10 000 flyktingar fortsätter växa. Makedonsk militär har skjutit tårgas, uppbackad av slovenska och polska trupper med vattenkanoner och bepansrade fordon.
Vårt taggtrådsinklädda kontinent vill nu erbjuda Erdogans Turkiet, ett land som för krig mot sin egen befolkning kurderna, stänger tidningar och stoppar oppositionella, en glimt av ett EU-medlemskap. Välkommen Erdogan, till en union som imploderat till ett moraliskt svart hål och nu är redo att suga in Turkiet.
I detta djupt tragiska tillstånd för Europa är det ändå viktigt att säga att det fanns röster som ville annorlunda. Det finns inget ödesbundet i att vi nu stänger gränsen. Det är som vanligt en kamp mellan liberaler och konservativa. Och det är inte alltid gränsen går mellan höger och vänster.
I Europa tycks gränsen i stället ofta gå mellan de som tog lärdom av andra världskriget och de som vill glömma och förtiga.
Den Visegrad-grupp som vill sabotera EU:s omfördelning av flyktingar är inga duvungar och drivs inte av ekonomiska kalkyler. Slovakiens premiärminister Fico har kallat omfördelningen »rituellt självmord«. Tjeckiens Zeman kallar muslimer »omöjliga« att integrera. De auktoritära ledarna Orban och Kaczynski har inte bara strypt demokratin i sina länder, de arbetar också aktivt för att förminska spåren av Polens och Ungerns brott under förintelsen.
Ska det krävas att man startat ett världskrig, massutrotat människor och sedan faktiskt dragit lärdom av det, för att visa värdighet i dagens flyktingsituation? Tysklands Angela Merkel är i alla fall ljuset i det europeiska mörkret.
Efter en intervju i Bild i söndags kommenterar reportern, Bilds chefredaktör, att hon själv känner sig småskuren och intolerant, när hon mött förbundskanslerns tydliga analys och övertygelse om att flyktingsituationen går att lösa.
I intervjun får Angela Merkel frågan hur det känns att flyktingar namnger sina barn efter henne.
»Jag blir en ställföreträdare för så oändligt många medborgare i vårt land som osjälviskt och engagerat hjälper till«, svarar hon.
Såväl Sverige som Tyskland verkar gå igenom flyktingmottagandet med i stort sett balanserade budgetar på grund av stark tillväxt. IMF bedömer att Tysklands flyktingmottagande förra året kan kosta futtiga 0,35 procent av landets BNP.
Det är inte ekonomin, det är politiken. Vi hade kunnat fördela kostnaden för mottagandet i Europa. Om fler hade velat hjälpa till. I stället köper vi Turkiets tjänster i en förnedrande förhandlingsdans.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
