Det finns en annan väg för journalistiken

ledare Radioprataren Rush Limbaugh bildade skola och inledde mediernas marsch bort från journalistikens ideal. I dag är många av de ”nya” medierna så fullspäckade av polariserande åsikter att vi nästan har glömt bort hur det var tidigare.

När den konservative radioprataren Rush Limbaugh gick bort förra veckan möttes det inte av några starkare reaktioner i Sverige.
Det blev några texter om hans betydelse för den konservativa rörelsen i USA. Något om hans stöd till Donald Trump.
Gott så.
Det är svårt att föreställa sig samma popularitet för Trump utan det eldunderstöd Rush Limbaugh gav via sitt enormt populära program The Rush Limbaugh Show, som sändes varje dag av 650 radiostationer över hela USA, från lunchtid och tre timmar framåt.
När nyheten om hans bortgång kablades ut sade Donald Trump: ”Det finns inte många legender numera, men han är en legend.”
Den tidigare presidenten tillade sedan: ”För många av de som lyssnade på honom varje dag var det som en religiös upplevelse”.

Det går att behandla även politiska motståndare med respekt.

Men Limbaughs framgångar som radiopratare handlade inte bara om Trump. Faktum är att det inte går att överskatta Rush Limbaughs betydelse för de senaste 30 årens högervridning i amerikansk och internationell politik.
Det går inte heller att överskatta hans betydelse för mediernas utveckling och det allt mer polariserade debattklimatet.
När Limbaugh slog igenom med sitt radioprogram i slutet av 1980-talet var han den förste som gjorde provokation, konfrontation och extrema högerståndpunkter till sitt kännemärke. Han gjorde politik till underhållning och drog sig aldrig för att ta ställning själv. Han var alltid den mest provocerande även när han hade gäster och gjorde intervjuer.
När skådespelaren Michael J. Fox (känd från exempelvis filmserien Tillbaka till framtiden) framträdde i tv med sin Parkinson-sjukdom hånade Rush Limbaugh honom och anklagade honom för att överdriva sin sjukdom. Michael J. Fox är också uttalat liberal, och var därmed en måltavla för Limbaugh.
Han kallade en ung kvinna som argumenterade i kongressen för rätten till abort för ”slampa”, och migrationen till USA brukade han regelmässigt kalla för en ”invasion”.
Det uppstod en subkultur av anhängare, ”Dittoheads”, som älskade alla hans bisarra angrepp på politiska motståndare.

Att Limbaugh kunde göra den sortens radio berodde på att Ronald Reagan under sin tid som president hade slopat den ”rättvisedoktrin”, som krävde att de som sände radio eller tv var balanserade och alltid rapporterade om båda sidor i en konflikt eller politisk fråga.
Det finns mycket att invända mot en sådan doktrin. Det finns sällan bara två sidor i en debatt. Och i dag vet vi att det inte alltid är motiverat att lyfta in en motpart, om dennes åsikter till exempel bygger på lögner och falska nyheter.
Men rättvisdoktrinen hindrade i alla fall den mest uppenbara ensidigheten.
Limbaugh bildade skola för den nya sortens radio och tv och inledde därmed mediernas marsch bort från den moderna journalistikens ideal att i alla fall försöka vara opartiska.

I dag är många av de ”nya” medierna så fullspäckade av polariserande åsikter att vi nästan har glömt bort hur det var tidigare.
Sverigedemokraterna startar egna tv-kanaler, public service anklagas för att vara vänster (för att de inte är höger) och det växer upp nya partiska internetpublikationer som svampar ur jorden.
I det läget kan det faktiskt vara bra att föreställa sig att det finns en annan väg för journalistiken. Och för det allmänna samtalet om politik.
Det går att avstå från att polarisera. Det går att behandla även politiska motståndare med respekt.
Kanske skulle samhället till och med må lite bättre av det.