Det finns ingen återvändo

Nyligen visade Sveriges Television bilder från en demonstration i Syrien. En skakig kamera, troligtvis en mobilkamera, visade människor som sprang undan den skarpskjutande militären. Några försökte släpa på en person som låg orörlig på marken. Samtidigt hördes människor ropa ”houria!”. Frihet. En frihetskamp på liv och död.

Syrien är ett av de mest stängda länderna i Mellanöstern. Förföljelsen av meningsmotståndare och förtrycket av minoriteter, som till exempel den kurdiska, har varit mycket våldsam. Undantagstillstånd har rått sedan 1963. Militären är mycket aggressiv och upprätthåller snarare makten för familjen al Assad, där sonen Bashar har tagit över efter sin pappa Hafiz, än nationen.

Den arabiska våren är inte över på långa vägar. Människor fortsätter att demonstrera i Yemen, Syrien, Bahrain. I Libyen pågår striderna mot Gaddafi. I Egypten har inte Tahrir-torget tömts på protesterande frihetsaktivister.

Via Sveriges Radios utomordentliga Cecilia Uddén, som har lyckats ta sig in i Syrien, har vi de senaste dagarna fått höra syriska dissidenter berätta om sin syn på den pågående revolten. Yassin al Haj Salehs budskap var att protesterna kommer att fortsätta och växa. Det finns ingen återvändo.

På ett sätt är det anmärkningsvärt att allt detta har kunnat pågå så länge. Att en galen diktator som Gaddafi har kunnat sitta vid makten i fyrtio år och tvingat på befolkningen sin gröna lilla. Det är anmärkningsvärt att familjen al Assad med militärens hjälp har förvandlat ett mångtusenårigt och mångkulturellt land till ett fängelse. Omvärlden har inte gjort mycket. Vi måste ställa oss frågan hur det kommer sig.

Med stödet som nu i dagarna kom från Iran till Bashar al Assad har ridån rasat. Maktrelationerna i regionen utkristalliserar sig på ett nästan komiskt sätt. Utvecklingen har lett till en diskussion i Sverige om bland annat maktbalansen i Mellanöstern. Man frågar sig vad som kommer att hända i regionen om det blir en revolution och ett maktskifte även i Syrien? Det är inte märkvärdigt i sig att det diskuterats, eftersom Syrien med sitt stöd till framförallt Hizbollah varit en av de viktigaste maktfaktorerna i regionen. Men i diskussionen finns också en retorik som tenderar att gå ut på att vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Underförstått att ”det kan bli värre”, om frihetskämparna får sin vilja fram.

Den svenska regeringens företrädare har som vanligt, när det kommer till att uttala stöd för frihet under den arabiska våren, varit lama och sena. Det är inte vad de frihetstörstande i Syrien behöver i dag.