Det fossilknarkande samhället

ledare Det går fortfarande att nå klimatmålen utan att spränga industrisamhället i småbitar. Det handlar om att omvandla det till något nytt.

Många av oss har en känsla av ungefär när polletten trillade ner. Från att klimatfrågan mest kändes som en lite flummig lyxfråga, en bra bit ner på hackordningen efter de tunga frågorna, till att den fastnade mitt i blickfånget. I dag kommer ingen undan klimatförändringarnas accelererande inferno.

Jag tänker på när jag själv greppade allvaret medan jag läser ”Ingen tid för illusioner – en reseguide”, Kajsa Borgnäs skarpa helikopterflygning över klimatfrågans kraftfält. Hon beskriver hur hennes eget uppvaknande inför klimatfrågan började under en fika med några vänner någon gång i mitten på 00-talet. Först som en axelryckning, sedan med alltmer brännande allvar.
De senaste decennierna har insikten om vad vi ställt till med skapat en allt större kollektiv klump i magen. Borgnäs tar oss med till de nya teknologiernas frontlinje – på fabriker, i forskarlag och när pilotprojekt lanseras – och målar upp de lika moraliska som ideologiska val som mänskligheten står inför. Hur vi nystar upp klimatkrisens gordiska knut blir avgörande för hur vi lever tillsammans i morgon. 

Att rädda klimatet får inte stanna vid pliktskyldig greenwashing

För teknikutopister och marknadslojalister, som blint litar på att den osynliga handen ska trolla bort utsläppen, räcker det att låta den privata sektorn sköta sitt. Politiken ska helst inte lägga sig i. För civilisationskritiker, som betraktar hela det modernistiska projektet med onda ögon, handlar det i stället om att riva ner industrierans landvinningar. Bara genom nedväxt och krympande ekonomier kan vi hålla klimatet i schack.
Men varken den rosaskimrande nyliberala mytbilden eller den bokashidoftande nedväxtlinjen leder rätt. Marknaden fixar inte det här. Och vi behöver samhället, behöver varandra.

Som Borgnäs argumenterar krävs i stället en på samma gång pragmatisk som radikal omställning av ekonomin. Där vi inte bara väntar in teknologiska landvinningar, utan aktivt pumpar in offentliga och privata resurser för forskning och experiment. Med andra ord ett blandekonomiskt program för omställning.
Därför handlar det inte om att  spränga industrisamhället i bitar, utan om att uppdatera och omvandla det till något nytt. Borgnäs lyfter fram Sverige som exempel på hur en politik för att minska koldioxidutsläppen, dekarbonisering, både kan användas på kort sikt och vara ett globalt föredöme över tid.
Att industrin spelar en avgörande roll också i morgon är solklart. För den som bor i en stad kan det nästan framstå som om industriernas era är över, att vi lever i ett molnbaserat tjänstesamhälle där varor och produkter uppstår ur intet. Så är det ju inte. Någon ska framställa stålet, cementen och de kemiska föreningarna.

Göran Perssons klassiska ord om marknaden som en utmärkt dräng men en usel herre ringar in något viktigt. Att omfamna marknadens innovationskraft går hand i hand med att kritisera kapitalismen. Medan den ena är en mekanism för att utbyta varor och tjänster och bestämma pris, är det andra en överideologi som strävar efter maktkoncentration. Kapitalismen är på många sätt en antimarknad, en strävan efter fåtalets dominans över flertalet. 

Därför räcker det inte att tillämpa ny teknik eller geoengineering, storskalig manipulering av klimatet, på samhället som det ser ut i dag. Den fossilknarkande kapitalismen måste ersättas med samhällen där allmänintresset överordnas särintresset. Klimatomställningen kommer att kännas, kommer att kosta.
Men för att den ska vinna legitimitet krävs att bördorna fördelas rättvist. 

Den där stigande insikten om att den kritiska punkten är nådd, att vi står vid ett vägskäl utan återvändo, måste också hänga ihop med något mer. Att rädda klimatet får inte stanna vid pliktskyldig greenwashing i samband med bolagsstämmor, eller att den övre medelklassen väljer ekologiska produkter i livsmedelsbutiken. Vi har en historisk möjlighet att skapa ett samhälle där hållbarheten flätas samman med jämlikheten. Låt oss inte sumpa det här nu.