Det är lätt att få intrycket att den akuta klimatfrågan föddes för några år sedan, men forskningen har länge förutspått det som tycks mer och mer oundvikligt för var dag som går – förödande klimatförändringar på grund av mänsklig aktivitet.
Redan 1990, i samband med att FN:s klimatpanel IPCC släppte sin första rapport slog Margret Thatcher fast att de som i framtiden skulle komma att drabbas av klimatförändringar "kommer inte att ropa efter oljekällor, utan efter vatten". Thatchers varningar drunknade dock i en flod av lobbyister från de mäktiga kol- och oljeföretagen. Sedan dess har vetenskapen ytterligare förstärkt både varningar och bevis.
Att skylla på bristande kunskap duger alltså inte längre och inför Köpenhamn ligger så mycket hårda fakta på bordet att det "enda" som krävs är politisk vilja – och mod.
Det bästa som kan hända under det tolv dagar långa klimatmötet är så klart att deltagarna kommer fram till ett rättvist avtal – i FN:s klimatkonvention har de rika länderna till exempel förbundit sig att stå för kostnaderna för nödvändiga utsläppsminskningar och teknikinvesteringar i utvecklingsländerna – som inte bara är bindande utan också innehåller så kraftiga åtgärder som faktiskt krävs för att rädda klimatet.
I dagsläget tyder inte mycket på det. De löften om utsläppsminskningar som Barack Obama och Kina har lovat ta med sig till Köpenhamn är helt enkelt inte tillräckliga. Inte heller EU:s löfte om att bistå med 100 miljarder euro per år för att bidra till nödvändiga klimatinvesteringar i utvecklingsländerna är stora nog. Med 100 miljarder kan andelen koldioxid i luften stabiliseras mellan 500-550 miljondelar, det är avsevärt högre än de 350-400 som krävs för att hindra en uppvärmning med mer än två grader.
Dagens nivå är 385 miljondelar och Världsbanken bedömer att det krävs 475 miljarder dollar per år i investeringar i utvecklingsländerna för att förhindra en temperaturökning med mer än två grader. EU själva menar att det krävs 600 miljoner dollar per år.
Även själva tvågradersmålet, som alla är ense om, är skakigt. Ny forskning visar att taken snarare borde ligga på en och en halv grad för att hindra att uppvärmningen kliver över gränsen till en självgenererande och accelererande ökning där inga insatser längre hjälper.
Det värsta som kan hända i Köpenhamn är alltså inte att det inte blir ett avtal. Den sämsta utgången är ett urvattnat och dåligt avtal. Ett dåligt avtal riskerar inte bara att lamslå arbetet med utsläppsminskningar och omställningen till en klimateffektiv och säker världsekonomi – det riskerar att kosta oss framtiden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
