ledare Delningsekonomin skildras som något närmast magiskt, bortom tidigare strukturer. Och utan arbetare. Men bakom tumtryckningen på skärmen finns människor av kött och blod.
Idén är enkel: utnyttja outnyttjade resurser med hjälp av digitala plattformar som de flesta har tillgängliga. Typ: verktyg som mest ligger och samlar damm kan lånas ut till någon annan. Men mycket av det som kallas delningsekonomi är bekant: lägenheter som enbart hyrs som en form av hotellrum. Bilar som fungerar som taxiverksamhet men verkar utanför regelverket. Företag som erbjuder uthyrning av bilar.
Ändå har de senaste årens framväxande delningsekonomi varit svår att greppa och definiera.
Häromdagen anordnade SNS ett seminarium om vad som egentligen gäller i delningsekonomins förrädiska snårskog. Ska bolagen betala skatt, och i så fall i vilket land? I Riksrevisionens granskning av Skatteverkets arbete med delningsekonomi, som presenterades under seminariet, framgår det att myndigheten har ”goda kunskaper om vilka utmaningar aktörer” ställs inför. Problemet är att kontrollerna är dyra och mer eller mindre omöjliga att utföra effektivt mellan olika plattformar och utförare. Det gör i sin tur att legitimiteten för skattesystemet försvagas och konkurrensen snedvrids.
I grunden handlar det om vilken arbetsmarknad vi vill se.
När EU om två år inför gemensamma rapporteringssystem för inkomster från digitala plattformar får svenska myndigheter tillgång till uppgifter från utländska bolag. I dag sker transaktioner ofta via konton utomlands, till moderbolag i länder med för kapitalägaren gynnsam bolagsskatt. Den nya delningsekonomins stora aktörer, som Uber och Airbnb, är skolexempel påglappet mellan demokratin och den ekonomiska globaliseringen.
De nya teknologiernas omstöpning av jobben ställer avgörande frågor om arbetsmarknaden. Till att börja med är det knepigt att definiera vilka som ska ingå i delningsekonomin. Häromåret inledde University of Hertfordshire, på uppdrag av tankesmedjan Foundation for European Progressive Studies, en enkätundersökning om delningsekonomin i några EU-länder, bland annat Sverige. Av svaren framgår att 23 procent av svenskarna uppger att de utfört arbete via digitala plattformar och att närmare en kvarts miljon gör det minst en gång i månaden.
Bolagen själva pekar gärna på att de bara tillhandahåller en digital tjänst, att plattformen och inte arbetet är grejen. Delningsekonomin skildras som något närmast magiskt, bortom tidigare strukturer. Och utan arbetare. Den som gör delningsekonomin möjlig förvandlas i stället till mikroentreprenör eller egenföretagare. Bolagen vill därmed slippa skatt, regler och kostnader. Risken förflyttas från arbetsgivare och kapitalägare till löntagare. Kostnaderna socialiseras, bärs av hela samhället, medan vinsterna privatiseras.
Men bakom tumtryckningen på skärmen finns människor av kött och blod.
Någon ska byta lakan och städa ur den där lägenheten. Någon ska plocka upp den välta elscootern när batteriet laddat ur, forsla den till laddning och sedan köra ut den igen. Någon ska tvätta, serva och laga den där bilen du hoppar in i för att komma till festen eller ett mötet.
Ofta med sämre löner, usla villkor och lägre facklig organiseringsgrad.
I ”The rise of the ’just-in-time workforce’: On-demand work, crowdwork and labour protection in the ’”gig-economy’”beskriver Valerio De Stefano, professor i arbetsrätt, hur de nya maktrelationerna förändrar arbetets karaktär: ”De som utför arbetet kommodifieras, det vill säga, ses som en vara på en marknad”. Delningsekonomin själva infrastruktur skapar ett artificiellt avstånd mellan konsumenten och löntagaren. Arbetet osynliggörs.
Grundproblemet är att kapitalet har globaliserats, frikopplats från nationalstaten, utan motsvarande utvidgning av demokratins kraftfält. Bolagen spelar på andra villkor, bortom lagstiftningen, vilket urholkar löntagarnas kollektiva förhandlingskraft.
Därför är det avgörande att, steg för steg, minska glappet mellan ekonomin och demokratin. Till exempel genom att organisera arbetarna i delningsekonomin, skapa gemensam lagstiftning på överstatlig nivå och uppdatera nationella regler på arbetsmarknaden. För Sveriges del genom att ställa högre krav på aktörerna inom delningsekonomin. I det intressanta pilotprojektet International Alliance of App Based Transport Workers, IAATW, som bildades förra året, tas de första stegen mot att organisera apparbetare över gränserna. Hittills handlar det mest om att dela kunskap och samordna kampanjer, men målet är att bygga en kollektiv förhandlingskraft.
I grunden handlar det om vilken arbetsmarknad vi vill se. Antingen den typ av tjänstesamhälle som Sverige avvecklade för hundra år sedan, där en priviligerad klick åtnjuter billiga tjänster utförda av en tuktad, underbetald serviceklass. Eller en arbetsmarknad där löntagarens villkor, inte enbart kapitalägarens vinst och konsumentens behov, prioriteras. Med andra ord: antingen ett nytt, råare klassamhälle eller ett samhälle där teknologisk innovation kommer alla till del.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
