Det här är yrkesprogrammens död

Ledare Svenskt Näringsliv borde ta ställning. För det närande näringslivet – mot det tärande. 

Häromveckan kom beskedet: Företaget Sandvik lägger ner yrkesgymnasiet i Gimo. Det är en uppskattad utbildning, de flesta får jobb direkt efter examen, oftast på ortens industri, 150 av Sandvik Coromants anställda i norduppländska Gimo är tidigare elever vid Wilhelm Haglunds gymnasium som nu alltså ska läggas ner. Anledningen är att skolan har för få elever. 

Nedläggningen av yrkesgymnasiet i Gimo är en del av en trend. På allt fler platser i Sverige läggs yrkesprogram och hela yrkesskolor ner. 

Samtidigt skriker svensk industri efter kompetent arbetskraft, liksom vården och omsorgen. Hur går det ihop? Faktum är att det inte alls går ihop, och regeringens åtgärder kommer bara att förvärra situationen ytterligare. 

Genom att Tidöregeringen nu drivit igenom en lag som inte ställer samma krav på friskolorna som de kommunala skolorna kommer friskolorna att gynnas ytterligare.

För ett par år sedan ledde Lasse Stjernkvist, som bland annat är tidigare kommunstyrelseordförande i Norrköping, en statlig utredning. Hans uppgift var att se vad som kan göras för att yrkesprogram ska, som det heter på kanslisvenska, ”planeras och dimensioneras utifrån regionala och nationella kompetensbehov”. 

Att anpassa gymnasieskolan efter näringslivets kompetensbehov innebär enligt Skolverkets senaste kartläggning konkret att färre borde gå samhällsvetenskapliga eller ekonomiska programmet, och fler läsa vård- och omsorgsprogrammet, industritekniska programmet, el och energi, fordon och transport, bygg och anläggning, VVS och fastighet. 

Problemet är dock sällan att det saknas utbildningsplatser, utan att det, precis som i Gimo, saknas elever. 

En lösning på att alltför få elever söker ett yrkesprogram är att minska antalet platser på andra program. Istället för att ta in för många elever på gymnasieprogram som leder rakt ut i arbetslöshet, ska gymnasieungdomarna slussas till program som gör att de kan möta de stora behoven av yrkeskompetens inom allt från tillverkningsindustri och teknikföretag till vård och omsorg. 

Resultatet av Lasse Stjernkvists utredning blev en ändring av skollagen: arbetsmarknadens behov ska få större betydelse vid planering av utbildningarna. Alltså hur många platser som kommunen erbjuder på de olika programmen. 

Detta lagkrav gäller dock enbart de kommunala skolorna. Inte friskolorna. De kommunala skolorna måste begränsa antalet platser som de erbjuder på populära utbildningar som det samhällsvetenskapliga programmet. För friskolorna är det fritt fram att istället öka antalet platser. Snacka om skev konkurrens. (En enda spärr finns det: Skolverket ska från och med nu också ta hänsyn till arbetsmarknadens behov när myndigheten beviljar nya utbildningar på friskolor.)

Anledningen till att friskolor framförallt erbjuder högskoleförberedande gymnasieprogram är vinstmaximeringsprincipen, som skolpolitikern Peter Vigren visat. De studieförberedande programmen är helt enkelt lönsammare, inte minst för att det går att ha fler elever per lärare och klassrum. (Det här är också en anledning till att friskolekoncern Thorengruppen som har en stor andel yrkesprogram går så dåligt just nu). 

Genom att Tidöregeringen nu drivit igenom en lag som inte ställer samma krav på friskolorna som på de kommunala skolorna kommer friskolorna alltså att gynnas ytterligare. De får ännu lättare att locka elever till billiga teoretiska program. Samtidigt kommer utbildningsplatserna på yrkesprogrammen att fortsätta stå tomma. 

Det är lätt att förstå att friskolelobbyn tycker detta är bra. Det är svårare att förstå Svenskt Näringslivs position. Svenskt Näringsliv borde äntligen ta ställning. För det närande näringslivet – mot det tärande. 

Det närande, riktiga näringslivet skapar jobb och tillväxt i svensk ekonomi. (Inte företagen ensamma, såklart, det är arbete och därmed de anställda som i grunden skapar välstånd, men ni förstår.) Det tärande näringslivet är vinstdrivna skolkoncerner som inte har några incitament alls att ta ansvar för näringslivets kompetensförsörjning. 

Står Svenskt Näringsliv på det riktiga näringslivets sida? Är man beredd att ställa krav på att skolan organiseras och finansieras på ett sätt som bidrar till att lösa kompetensbristen? För att tala klarspråk: Vilka bestämmer i Svenskt Näringsliv, egentligen? Teknikföretagen och Industriarbetsgivarna, eller friskolekoncernerna och de andra skattefinansierade men vinstdrivna företagen i Almega?