Det iranska folket förtjänar bättre

Ledare Gång på gång har regimen slagit ned protester, men reaktionerna efter Mahsa Aminis död visar att motståndet lever.

Mahsa Amini, en 22-årig kvinna med kurdiskt ursprung, misshandlas brutalt och släpas in i polisbilen. Hon förs till ett förvar där hon först faller i koma och sedan dör i sviterna av de brutala skadorna. Anledningen? Irans moralpolis, som kontrollerar att medborgarna följer landets strikta islamiska lagstiftning, tycker att henne huvudsjal sitter för slarvigt.

Videoklippet som dokumenterar det hänsynslösa händelseförloppet har utlöst en krutdurk i Iran. Bara de senaste dygnen har Teherans gator vällt över av demonstranter som skanderar ”död åt diktatorn”. På sociala medier delas klipp där kvinnor, med livet som insats, klipper av sig håret och bränner huvudsjalen.

För generationerna som flydde Ayatollah Khomeinis diktatur efter revolutionen 1979 är Irans oförlösta drömmar fortfarande en kollektiv fantomsmärta 

Det är inte första gången folkets vrede riktas mot diktaturens järnnypor. 2009-2010, i samband med den så kallade gröna vågen, var protesterna så omfattande att det liknade en folklig revolution. Den gången på grund av ett uppenbart riggat presidentval. Och det senaste decenniet har regimens övertramp på mänskliga rättigheter gett näring till nya fickor av motstånd. I det offentliga och i det tysta.

Den islamiska republiken skyr inga medel för att tukta människor till tystnad och koncentrera makten i fåtalets händelser. Människorättsaktivister fängslas och torteras. Oppositionella kidnappas och förs bort för att aldrig synas igen. Förseelser som stöld, vandalism och ärekränkning kan leda till straff som piskrapp, amputering och tvångsförblindning. Att exempelvis bryta fastan i samband med ramadan leder ofta till piskrapp.

Motståndet mot det teokratiska toppskiktet tar sig olika uttryck. Å ena sidan finns den rörelse kring tidigare presidentkandidaten Mir-Hossein Mousavi som söker reformera systemet inifrån. Om än i snigelfart. Problemet är bara att det är mer eller mindre omöjligt att utnyttja legitima kanaler för påverkan. Å andra sidan en brokig bukett av oppositionella grupper, organisationer och partier som verkar för en snabbare, mer omedelbar demokratisering.

Men varför skulle folket våga hoppas på förändring den här gången? Finns det överhuvudtaget en chans att de kvinnor som nu klipper håret och bränner huvudsjalen gör skillnad?

Både de iranska invånarna och den globala diasporan är brända av alla de gånger hoppet släckts, av protester som kvävts i sin egen rök eller slagits ned av regimens hänsynslösa repression. För generationerna som flydde Ayatollah Khomeinis diktatur efter revolutionen 1979 är Irans oförlösta drömmar fortfarande en kollektiv fantomsmärta. En sorg över hur det skulle kunna vara i stället.

Ändå. Något håller på att hända. De alltmer frekventa protesterna och demonstrationerna vittnar om att människor fått nog. Att de är beredda att offra säkerhet och liv för att göra sina röster hörda. För att nästa generation ska slippa diktaturens helvete – och ges chansen till ett liv i frihet.