ledare Liberalernas landsmöte kommer troligen bekräfta Sabunis politiska förflyttning, men hur blir det med ”röda linjer” i förhandlingarna med Sverigedemokraterna? Liberalernas valrörelse lär bli svårare att genomföra utan de aktiva som vill se sådana.
Liberalerna – eller det som är kvar av det liberala partiet – samlas nu till ”landsmöte” i ett prekärt och pressat läge. Partiet lanserar visserligen sin vana trogen ett program om ”Det glömda Sverige”, med fokus på utsatta och åsidosatta grupper. Budskapet känns igen från Bertil Ohlins och Bengt Westerbergs ”sociala reformer utan socialism”. Allt är som vanligt.
Men ändå är allt förändrat i Liberalerna.
Partiet har gjort två strategiska förflyttningar. Den första var att partiet rörde sig bort från mitten i det mesta som rör den ekonomiska politiken, skatter, arbetsmarknadsfrågor och fördelningspolitik. Samtidigt stod Liberalerna upp för internationalism, mänskliga rättigheter, en liberal flyktingpolitik och ett principiellt motstånd mot högerpopulism och ideologiskt motiverad nationalism.
Att den här typen av frågor överhuvudtaget behöver ställas är talande i sig.
Det senare motiverade överenskommelsen med den rödgröna regeringen efter förra valet, trots att sympatierna i de flesta ”bread and butter”-frågor fortfarande lutade åt höger. Sabuni har nu brutit upp igen och vill se Ulf Kristersson som statsminister, trots att han kommer att vara beroende av ett samarbete med Sverigedemokraterna.
Det är den andra stora förflyttningen.
Så vad återstår av det gamla socialliberala partiet? I en motion till landsmötet skriver en grand old man i Liberalerna, Gunnar Andrén:
»Liberalerna har en stolt historia sedan partiet bildades 1902, som Frisinnade Landsföreningen, från 1934 Folkpartiet, därefter på 1990-talet Folkpartiet Liberalerna och sedan 2015 Liberalerna. Politiken har tagit häftiga svängar men ideologiskt har partiets kurs varit rak, alldeles oavsett vad kritiker som ömsom omfattat liberala värderingar, ömsom skytt desamma gör gällande.«
Ja, särskilt rak har väl inte Liberalernas ideologiska kurs varit. Särskilt inte under senare tid. Men Andrén är en av flera motionärer som är öppet eller underförstått kritisk mot att partiet nu lägger alla sina ägg i det konservativa blockets knä. Liberalerna har gjort sitt val: Socialdemokraterna är ett sämre alternativ än att släppa fram Ulf Kristersson med stöd även av Sverigedemokraterna, vilket är förutsättningen om inte en jordbävning inträffar i nästa års val.
Det fanns en tid då liberala politiker både var i opposition mot Socialdemokraterna men också höll distans till högern. Liberalerna var som det hette ett mittenparti. Det blir uppenbart i idétidskriften Liberal Debatts senaste nummer. Där finns kritiska artiklar mot Nyamko Sabunis nya linje. Journalisten och författaren Per Svensson skriver ännu en välskriven uppgörelse med Liberalernas inte så liberala politik, förmodligen för döva liberala öron.
Man kan invända att Per Svensson skrivit mycket om Liberalernas kapitulation mot Sverigedemokraterna men inte så mycket om förflyttningen i ekonomiska frågor. I Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel, som just Liberal Debatt gav ut, skrev Per Svensson in socialliberalen John Stuart Mill och nyliberalen Friedrich Hayek i samma liberala tradition.
Men temat för numret är egentligen Moderaterna. Liberal Debatts chefredaktörer Emma Høen Bustos och Matilda Molander skriver att många förvånas över att Moderaterna söker ”en ideologisk gemenskap med högerpopulismen” och att Sverigedemokraterna är ett ”parti som öppet avfärdar och tar avstånd från liberalismen”, men lägger förstås också till: som ”bedriver en ekonomisk politik till vänster om S”.
Kanske är det frågor som indirekt kan ställas också till det egna partiet. Hur i hela världen kan det komma sig att Liberalerna så förbehållslöst vill samarbeta med ett parti som söker ”ideologisk gemenskap” med Sverigedemokraterna? Det är den stora, stora frågan. Men de brandväggar som tidigare upprätthålls högerut existerar inte längre.
Svend Dahl, en viktig liberal opinionsbildare som spelade en central roll när Sabuni bytte sida, medverkar i Liberal Debatt. Till vardags är han chefredaktör på Timbros tidning Smedjan.
Liberalerna har gjort sitt vägval. Uppenbarligen har partiet inga dubier om att förhandla fram en gemensam budget med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. I veckan presenterade de senare tre senare partierna till sist en gemensam budget, ytterligare en politisk milstolpe i formandet av Sveriges nya politiska landskap. Men Liberalerna hoppade av just den uppgörelsen och lägger fram en egen budget med motiveringen att det är fel att sänka bensin- och dieselskatten.
Det är lätt att ana taktiska överväganden bakom just det beslutet. Det hade varit dålig timing att presentera en gemensam budget med det konservativa blocket inför ett landsmöte där behovet av att ”sluta leden” (om det nu går) inför nästa års val. Risken att ännu fler kritiska liberaler hade lämnat partiet låg säkert i vågskålen.
Sabuni har vunnit maktkampen i partiet. Hennes politiska linje kommer med all sannolikhet att bekräftas av landsmötet. Det ligger samtidigt i hennes intresse att inte göra hennes kritiker ännu mer upprörda. Den tidigare partiledaren Bengt Westerberg har tidigare deklarerat att han inte kommer att rösta på partiet i nästa val. Något han nu än en gång konfirmerar i en intervju i ETC. Bara en sådan sak. Ungdomsförbundet LUF:s ordförande Romina Pourmokhtari har hotat med att utan röda linjer mot Sverigedemokraterna kommer LUF att ”arbetsvägra” i valrörelsen. Utan unga valarbetare och gamla liberala ikoner står Sabuni inför en tuff utmaning i nästa val.
En rad motionärer till landsmötet efterlyser också röda linjer. Några vill att Liberalerna ska gå till val som ett självständigt parti och inte vara stödparti, åt någon får man förmoda. Lättare sagt än gjort. Förr eller senare tvingas ju vågmästarpartier välja sida och göra svåra vägval. Andra talar om röda linjer när det kommer till jämställdhet och Jämställdhetsmyndigheten, ett brett public service och kulturens, domstolarnas och universitetens oberoende och självständighet. Att den här typen av frågor överhuvudtaget behöver ställas är talande i sig.
Sabuni kommer med stor säkerhet att försöka gjuta olja på vågorna för att inte öka splittringen i hennes svårt splittrade parti. Det kan hon säkert kosta på sig, hon har ju redan vunnit maktstriden. Men eftersom partiet kämpar för att kunna sitta kvar i riksdagen är hennes manöverutrymme begränsat. Opinionssiffrorna ligger fortfarande permanent under fyraprocentspärren. Möjligheterna att vinna över liberala väljare som ogillar Sverigedemokraterna är begränsad. Hennes bästa – eller kanske snarare hennes sämsta – alternativ är att följa Moderaterna och Kristdemokraterna i spåren och konkurrera om de borgerliga väljare som inte ser något behov av brandväggar mot högern – inte ens mot högerpopulisterna. Det blir trångt på den kanten.
Men först väntar ett försök att lugna den interna partiopinionen på helgens landsmöte. Och sedan kan vi förvänta oss en något mindre nogräknad valrörelse.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
