Det lilla är kärnan i den konservativa miljöpolitiken

Håkans Hörna Vi motverkar inte den globala uppvärmningen bara genom att värna naturen i Uppvidinge. 

Högern och miljön, borgerligheten och klimatet. Det är en komplicerad historia. Klimatförändringarna har nu utvecklats till en existentiell fråga. Men i den senaste valrörelsen lovade högerpartierna sänkta bränslepriser. Något som med all säkerhet avgjorde valet. En ingrediens var sänkt reduktionsplikt (mindre inblandning av biobränsle), som leder till att utsläppen ökar. Sverige kommer inte att nå uppsatta klimatmål. Tidöpartierna ville bryta med den rödgröna miljöpolitiken. Och ersätta den med, ja vaddå? Kanske är svaret att återvinna konservatismen.

Men Tidöpartierna är inte inbördes helt ense. Här finns en spänning mellan liberalism och konservatism. Högerns miljöpolitik är kort sagt varken konsistent eller konsekvent.

SVT:s Aktuellt uppmärksammade häromveckan att högern historiskt sett varit miljöfrågorna på spåren. Såväl den amerikanske presenten Richard Nixon som Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher citerades. Och glöm inte att Moderaternas partiledare Gösta Bohman var emot fällningen av de berömda almarna i Kungsträdgården 1971. Bohman ville bevara den där miljön, i likhet med många av 70-talets vänsteraktivister.

Adelsohn ville bara i reaktorvattnet

SVT passade också på att intervjua Sverigedemokraternas så kallade chefsideolog Mattias Karlsson hemma i hans hus i Uppvidinge kommun i Kronobergs län. Karlsson talade om värnet av miljön och naturen invid platsen där han bor. Jag kommer osökt att tänka på kampanjen ”Håll Sverige rent” från Folkhemmets storhetstid. Värnandet av specifika livsmiljöer och den biologiska mångfalden är förstås en viktig pusselbit i miljöpolitiken. Men inte den enda. Utan ett större grepp kommer det lokala engagemanget till korta, och kommer att erodera de oss närliggande naturmiljöerna.

För Mattias Karlsson tycks i första hand bry sig om åkrarna, skogarna, sjöarna och ängarna i den greppbara världen i Uppvidinge. Där finns det för övrigt säkert utrymme för Rotary och Lions. Men kanske inte facket och ABF. Med andra ord den lilla världen och den nära gemenskapen. Han hade inte så mycket att säga om den stora världens klimat- och miljöpolitik. Sverigedemokraterna och andra populister på högerkanten har länge excellerat i klimatförnekelse. Här var budskapet att lilla Sverige får lämna de stora globala utmaningarna åt andra att ta hand om. Sverige kan ändå inte bidra med så mycket. Vi är ett litet land.

Detta är noga besett kärnan i den konservativa miljöpolitiken.

Andras ansvar att minska utsläpp

I valrörelsen 2006 viftade dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt bort alla frågor om klimatet. Den fanns inte på den svenska valrörelsens dagordning, insisterade han. Det var Indien och Kina som skulle minska utsläppen, med andra ord en variant av Mattias Karlssons konservativa miljöperspektiv. Här finns emellertid ett historiskt sammanhang, de tidigt industrialiserade länderna (inklusive Sverige) har under ett par hundra år lagt grunden till dagens temperaturhöjning. Därför måste omställningen vara global och rättvis.

Klimatpolitiken har på sistone varit mer förankrad till vänster än till höger. Miljöpolitiken har glidit bort från högern som väl också misstänker att vänstern med miljön som hävstång vill driva igenom sin agenda också i andra avseenden. Vilket det förstås kan ligga något i. Några högerdebattörer menar rentav att vänstern strävar efter att skapa ett totalitärt mer eller mindre kommunistiskt samhälle.

Här har vänsterlutande, progressiva, gröna och socialdemokratiska partier samtidigt en fördelningspolitisk utmaning. Avgifter och skatter är regressiva och drabbar proportionellt sett låginkomsttagare hårdare. Den här fördelningspolitiska luckan har högerpartierna identifierat och utnyttjat. Ibland uppblandat med klimatförnekelse, något som blivit mer sällsynt under senare år, det har blivit svårare och svårare för varje klimatrapport som ges ut och värmerekord som slås.

Klimatförändringarna kräver stora politiska förändringar

Mer liberalt sinnade debattörer har surrat sig fast vid förhoppningen om att marknaden på sikt löser det här, genom sin prismekanism eller genom att vi sätter pris på utsläppen. Medan det konservativa förhållningssättet, där det inte i första hand eller bara är en fråga ekonomi, utan också om gemenskap, om historia och kultur, har en delvis annan utgångspunkt. För konservatismens fader Edmund Burke bestod ”de små plutonerna” av familjen, lokalsamhället, föreningar, församlingar och det kulturella livet. De ”naturliga gemenskaperna” blir här kanske en parallell till den ”naturliga ordningen” i naturen. Miljörörelsen borde utifrån det här perspektivet vara konservativ. Och visst har det funnits konservativa inslag i miljörörelsen, rentav en civilisationskritisk ådra och en skepsis gentemot ”moderniseringen”, rationalismen, industrialiseringen och den tekniska utvecklingen som sådan, såväl till höger som vänster. Den har funnits bland konservativa moderater. Den var definitivt central i Centerpartiet under Thorbjörn Fälldin på 1970-talet. Men även Kristdemokraternas miljöengagemang har sina konservativa och kulturkonservativa fundament och element.

Fångarnas dilemma

Högerns politiska problem med miljöutmaningarna och klimatförändringarna är att de definitivt kräver stora politiska förändringar, en aktiv politik och stat, offentliga investeringar och prioriteringar, och en politisk styrning av nytt slag. Och inte minst kommer det att kräva betydande offentliga utgifter och en förändring av det finanspolitiska ramverket för att skapa utrymme för investeringar. Och för globala överläggningar och överenskommelser, som nu i Dubai. Miljöfrågan är en komplicerad variant av fångarnas dilemma, med ett stort antal spelare och aktörer. Vidare handlar det om att bejaka och befrämja en teknisk utveckling i stor skala, om elektrifiering och grönt stål. Vi motverkar inte den globala uppvärmningen bara genom att värna naturen i Uppvidinge. Omställningen måste vidare vara rättvis. Därför är sammantaget säkert progressiva mer bekväma med klimatpolitikens utmaningar. Och omvänt är detta skälet till att högern vill omdefiniera miljöfrågorna. Ytterst kokar allt det här ned till spänningen mellan gemenskap och effektivitet, hur miljöomställningen kan förankras i samhället (gemenskap) och att nödvändiga (effektiva) insatser samtidigt kan vidtas.

På en punkt är det fullt blås i den tekniska borgerliga idéfabriken. Kärnkraften har hamnat i fokus igen. Moderaterna har visserligen alltid gillat kärnkraft. I valrörelsen 1985 förklarade moderatledaren Ulf Adelsohn i samband med ett besök i Forsmark att han gärna skulle bada i kärnkraftsreaktorns kylvatten. En journalist frågade varför. ”Därför att det är ofarligt!”, svarade han. Hans företrädare Gösta Bohman menade på 70-talet att kärnkraft ”inte är farligare än att cykla”. Och nu har högern återigen upptäckt även kärnkraften och tror man har identifierat en murbräcka som kan bryta de rödgrönas övertag i klimatpolitiken. För nu utlovas statligt stöd, garantier och subventioner till en teknik som nyss skulle avvecklas. Samtidigt som stödet till köp av elbilar och utbyggnaden av vindkraft tagits bort. Politiken är inte alltid konsistent, eller möjlig att förstå annat som ett spel.

PM Nilssons Uppvidinge är Norrtullsgatan i Stockholms city

Ulf Kristerssons regering, med starkt stöd från Sverigedemokraterna, har också lagt om miljöpolitiken efter valet 2022. Det är inte bara fullt fokus på kärnkraften där staten nu ska langa upp pengarna. Plastskatten avskaffades. Reduktionsplikten togs bort. Satsningen på höghastighetståg avbröts, med betydande ekonomiska förluster för ett projekt som kommit och tagits långt. Skälet bakom den här politikomläggningen är mindre sakpolitiskt än strategiskt motiverad. Högern vill kort och gott omdefiniera miljöpolitikens grundvalar. Men det går nog bara att vinna ett val en gång på löften om sänkta bränslepriser, särskilt som de inte uppfylldes. Många vill säkert se sänkta bensinpriser. Men samtidigt har högern tappat mark i den urbana medelklassen. En förklaring (det finns också andra) är att många stadsväljare är trötta på bilköer, trängsel och avgasutsläpp. De vill se mindre biltrafik i sina respektive närområden, sina lokala gemenskaper. Men Moderaterna har sedan länge varit bilarnas främsta vän i svensk politik.

Men Timbros nya chef PM Nilsson slår nu ett slag för bilfria vägar i Stockholm city. Han var tidigare chefredaktör för Dagens industri där han argumenterade för ett borgerligt samarbete med Sverigedemokraterna. En kort period var han statssekreterare åt Ulf Kristersson, innan hans olovliga och olagliga ålfiske i Blekinge skärgård avslöjades. I en intervju i Svenska Dagbladet lovar han ”mer djup, rapporter och sakkunskaper” från Timbro. Tack för det! Trollfabriken Näringslivets medieservice (NMS) läggs ned. Och PM Nilsson vill vinna klimatdebatten åt högern.

Lena Andersson ger inte mycket för gröna

PM Nilssons Uppvidinge är Norrtullsgatan i Stockholms city, eller rättare sagt den stump som numera är bilfri. Han tycker att det är ”jävligt bra”. Och anser att Miljöpartiets nya språkrör Daniel Helldén är en intressant politiker. Han vill att Moderaterna ska bejaka nollzonerna för fossila fordon. Tanken med dessa är att bara elfordon ska tillåtas i Gamla stan och Stockholms city. Men detta har Moderaterna i Stockholms stad och län med stark emfas motsatt sig. De hoppas väl vinna bilvänliga väljare. Samtidigt som många väljare gärna skulle vilja slippa avgasutsläpp i stan. Således en svår ekvation för ett hårt pressat moderat parti.

Moderaterna i Stockholm får oväntat stöd från Lenas Andersson, som i en intervju i Dagens Nyheter ser liberalismen som en ”urban sak”! Hon menar att staden är under attack. Men ”en stad är ingen gemenskap. Jag är alltid skeptisk mot gemenskap. När jag får känslan av att vi ska mysa tillsammans, då kvävs jag”. Hon ger inte mycket för gröna liberaler. ”Städer ska ha bilar, gångtrafikanter, cyklar och olika trafikslag. Det ska inte tas bort några bilar.”

Det blir  nog inte helt lätt att förena de här två perspektiven.

Man behöver inte vara konservativ för att värna det nära, som naturmiljöer eller gemenskaper av olika slag. Men klimatet och miljön behöver också en övergripande plan och kräver enorma investeringar nationellt och globalt. Visst kan individuella val göra skillnad och driva på opinionen och politikerna i rätt riktning. Det handlar om att fasa ut fossilsamhället. Det handlar om elektrifiering. Det kokar ner till stora investeringar i ny grön teknologi. Det fråga om en omställning som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Och den måste ske under en relativt kort tidsrymd. Därför vacklar och våndas högern. Inget ont om naturmiljöerna i Uppvidinge eller bilfria vägar i Vasastan i Stockholm. Men klimatomställningen behöver både gemenskap och effektivitet.

Håkan A Bengtsson, VD på Arenagruppen