Det tidiga 1990-talet erbjöd en sällan skådad chans till verklig demokratisk utveckling för Sydafrika. Mandela och ANC hade hela världens sympatier och med en överväldigande majoritet i valet 1994 låg vägen öppen till det som hela tiden varit ANC:s mål: ekonomisk jämlikhet, jordreformer och nationalisering av den viktiga gruvindustrin för att få loss pengar till bostäder, utbildning och sjukvård åt de miljontals fattiga.
Problemet var bara att redan innan valet hade den ekonomiska makten sålts ut i förhandlingar med Nationalistpartiet. Inte bara blev den oberoende och IMF-vänliga Centralbanken kvar: den och finansdepartementet fortsatte att styras av samma människor som basat över ekonomin under apartheidtiden.
De ANC-veteraner som Naomi Klein intervjuar i sin bok Chockdoktrinen menar alla att partiet helt enkelt missade hur viktiga de ekonomiska förhandlingarna var – de hade fullt upp med de politiska dito, och det i ett land som för tillfället stod på randen till ett fullskaligt raskrig.
Däremot visste dåvarande rådgivaren Thabo Mbeki och ANC precis vad de gjorde när de två år efter valet 1994 i hemlighet tog fram ett nytt och ännu mer nyliberalt ekonomiskt program för att lugna marknaden som inför varje antydan till politiska reformer reagerade med investerarflykt och valutadevalvering som följd. Receptet var välbekant: mer utförsäljningar, en "mobilare" arbetsmarknad, minskade statliga utgifter, ännu mindre kontroll över kapitalflöden.
Det ekonomiska apartheidsystemet fortsatte inte bara att leva, utan har i allra högsta grad bevarat hälsan. Den enda egentliga skillnaden är att den lilla vita elit vars rikedomar och välstånd skapades av de avskilda, fattiga massorna nu också innehåller svarta inslag.
De företag som skapade rikedomar under apartheidtiden har sluppit betala ens en bråkdel av det enorma skuldberg nationalisterna lämnade efter sig. I stället betalar redan fattiga i form av regressiv beskattning och höga avgifter på vatten och el, medan de rikas och det privata näringslivets inkomster lämnas att växa.
Slumbefolkningen har ökat med 50 procent, antalet människor som lever på mindre än en dollar om dagen har fördubblats sedan 1994. Levnadsvillkoren i de kåkstäder som en gång var apartheidregimens synligaste skamfläck har förvärrats: bostäderna är undermåliga, kriminalitet och arbetslöshet skyhög och i kölvattnet av de privata företagens el- och vatten-"automater" som måste betalas med dyra pengar i förskott grasserar – förutom hiv-epidemin – sjukdomar som kolera och tbc.
Mot den bakgrunden är det förståeligt att kretsen kring den nu 91-åriga Mandela sägs skydda honom – genom att inte berätta hur resultatet av hans makalösa frihetskamp faktiskt slutade.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
