Det omöjliga är möjligt

Ledare Nu måste partier lova stora investeringar och utgifter för att vinna val. Ett normskifte som skapar möjligheter. 

Att utgå från att vårt nu har momentum, och både kan förklara den gamla världen och skapa den nya, är frestande för fackboksförfattare. Slutet på epoken som ibland kallas nyliberalism har aviserats gång på gång, mer intensivt sen finanskrisen i slutet av nollnolltalet, och corona sas ofta vara spiken i kistan.
Men vad ska egentligen till för att en kris ska vara omvälvande?

Irene Wennemos bok När det omöjliga blir möjligt handlar om hur kriser förändrar politiken. Den undviker att teckna en förhastad dödsannons över hela vårt nu, men ringar in de långa cykler som präglat Sveriges ekonomiska politik under de senaste hundra åren. Deras uppgång och fall kännetecknas av kris, av plågsamma omställningar som föder det nya. Man ska alltså vara uppmärksam på krisers möjligheter.

Wennemo visar hur diverse andra konflikter styr väljande i dag

Ordet nyliberalism används inte, Wennemo pratar istället om en normpolitik som införs efter 90-talskrisen. Normpolitiken har sin guldålder där den lyckas leverera tillväxt, låga realräntor och en låg och stabil inflation. Den guldåldern känns ganska avlägsen i dag. Om vår epok tidigare varit den åtstramande normpolitikens tid, kan man konstatera att vi nu befinner och i en ekonomisk- politisk brytningstid. Och i en rejäl kris. Nu måste partier lova stora finanspolitiska investeringar för att vinna val.

Den högre arbetslösheten och de ökade förmögenhetsskillnaderna som normpolitiken har gett skapar allt mer politisk turbulens. Så länge man kunde hålla fast vid tydligt klassröstande fick arbetarklassen. Wennemo visar hur diverse andra konflikter som styr väljande i dag, med starkare fokus på värderingsfrågor, kön, och stad kontra landsbygd, har lett till en kris för stora etablerade partier och banat väg för nya politiska aktörer. När klassidentiteten eroderades fanns inte längre någon politisk majoritet som kunde stå emot ökad ojämlikhet – och ojämlikheten har därför dragit iväg sen 90talskrisen.

Man har också lyckats binda fast medelklassen vid privatekonomiska intressen och utarmat den gemensamma välfärden, hellre än att beskatta kapital. Wennemo menar att fastigheter är en utmärkt skattekälla, svår att flytta på eller gömma och starkt ekonomiskt omfördelande utan att beskattningen skulle bromsa ekonomin. Men det politiska underlaget för att skapa en ny, rättvis fastighetsskatt finns inte. Man har även lyckats få medelklassen att tro att förmögenhetsbeskattning skulle missgynna dem.

Normpolitikens styrka har varit att det främst är de allra rikaste eller de allra fattigaste som drar iväg medan medelklassen har kunnat tuffa på. När det gäller de tre fjärdedelarna i mitten har utvecklingen inte alls varit lika dramatisk, inkomstbaserad ojämlikhet är under kontroll för de flesta och äldre generationer har kunnat göra en parallell karriär inom kapitalbestånd. Det är först nu, då den ekonomiska krisen når villaägare eller coronakrisen lamslår hela samhället, som man lämnar normpolitikens åtstramningar och gör stora finanspolitiska investeringar. Eftersom man fortfarande saknar viljan eller möjligheten att beskatta kapital skapar det här kris.

Om man inte slösar bort den här krisen så finns en möjlighet att visa att ja, i det ekonomiska läge vi befinner oss i kan stora statliga stöd för flertalet vara nödvändiga. Men för att inte skapa hög inflation behöver vi också beskatta kapital. Den europeiska centralbanken har under hösten menat att det skonsammaste sättet att bromsa inflationen är att beskatta kapitalägare mer.

Det känns som ett epokskifte, det omöjliga har blivit möjligt, och det är en potentiell ljusglimt att ta vara på.